Thosten Flinck

Recension av konsert med Thorsten Flinck. Publicerad i UNT i januari 2011.

För en artist med total kontroll över sina uttrycksmedel spelar samanhanget mindre roll. Andreas Jakobsson såg Thorsten Flinck briljera med dramatiska coverlåtar på Katalin.

MUSIK
Thorsten Flinck
Katalin, Uppsala, onsdag

Det börjar precis som en kväll med Thorsten Flinck borde göra. En halvtimmes väntan på huvudpersonen, som när han dyker upp förklarar att förseningen berodde på ett näsblod och läser upp en dikt om dvärgar. Sedan drar det igång. Gitarrveteranen Kenny Håkansson kompar imponerande lyhört för skådespelarnycker och lyckas helt på egen hand ge musiken tyngd och djup. Medan Flinck koncentrerar sig på texterna och angriper dem nästan mer som skådespelare än som sångare.
I intervjuer har Thorsten Flinck själv sagt att man bara kan vara riktigt bra på en sak. För honom är det teatern, medan musiken är en bisysselsättning som han bemästrar skapligt. Det resonemanget bygger dock på att man kan dra en tydlig gräns mellan de två konstformerna, vilket ofta är svårt. Vad vore till exempel Thåström utan sin närvaro? I Thorsten Flincks fall är det helt omöjligt. Dels för att showen har inslag av poesiuppläsning, stämningsinvaggande mellansnack och en parodi på en nyårsrevy från Överkalix. Men mest för att han får låtarna att drypa av dramatik.
Flincks förkärlek för gamla progglåtar kan tyckas märklig. Det är svårt att tänka sig ett större avstånd i svenskt kulturliv än Gärdesfesterna på 70-talet och Dramatens stora scen. Men kanske är det logiskt. Som tolkare gäller det att man kan tillföra något som inte redan finns där och det gör han definitivt genom att lyfta den jordnära vänstermusiken till Kurt Weill-stämningar. Teater och musik blandas utan att det blir musikteater eller kabaré. Scennärvaron som demonstreras den här kvällen kan de flesta artister bara drömma om att ha. Thorsten Flinck har dessutom en sångröst som matchar landets bästa i kraft och skärpa. När han tar i känns det i hela kroppen och när han viskar lyssnar man. För en artist som behärskar sina uttrycksmedel som Flinck spelar samanhanget mindre roll.