lördag 21 maj 2011

Konsertrecension - The Dubliners

Recension av The Dubliners på Katalin 20 maj.

För 50 år sedan satte The Dubliners standarden för hur irländsk folkmusik ska låta. Fem decennier senare är de fortfarande bandet som kan spela fram Irlands gröna kullar, skriver Andreas Jakobsson.

MUSIK
The Dubliners
Katalin, Uppsala, fredag
Bäst: Den råbarkade versionen av Dirty old town.
Sämst: Att det knappt gick att höra majoriteten av mellansnacken.

Less is more, brukar det heta och The Dubliners inledning på Katalin visar hur mycket det faktiskt ligger i talesättet. De fem äldre herrarna kliver in på scenen som om de klev in på sin lokala pub för att ta sig en eftermiddagsöl och börjar spela med en volym som knappt låter uppmickad.
Har man turnerat världen i fem årtionden så behöver man varken öronbedövande volym eller lyxig mixning. The Dubliners i dag låter som man kan tänka sig att de gjorde på O’Donoghue’s Pub innan de spelade på Edinburgh Festival 1963, fick en hit med The Wild Rover och slog igenom.
The Pouges må ha sålt fler skivor och varit mer kreativa när det kommer till nyskapande, men inget band är så klassiskt som The Dubliners när det kommer till irländsk folkmusik. Det var också de som gjorde musikstilen känd utanför den gröna ön.
I Sverige har de flesta hört The Dubliners som bakgrundsmusik på irländska och brittiska pubar och på samlingsalbum som Our best irish pub songs. Det är också den perfekta ölhävarmusiken. Röjig, sentimental och lätt att sjunga med i. På Katalin sjunger publiken allsång innan klockan ens blivit tio i nio.
Bandet spelar de traditionella sångerna utan några större krusiduller, rakt upp och ned som de alltid gjort och kommer att göra tills de inte kan göra det längre. Det skränas, det skålas, allsjungs och dricks, och just när det börjar kännas enformigt lägger de i en växel till och spelar en ännu mer klassisk låt.
Eftersom The Dubliners satt normen för hur traditionell irländsk musik ska spelas så låter det rakt igenom traditionellt när de själva gör det, men det är heller ingen slump att det var just de som satte standarden på 60-talet. The Dubliners var bandet som kunde spela fram Irlands gröna kullar, som gav den mörka ölen liv och få ögonen att tåras på machomän. 50 år senare kan de det än.
Andreas Jakobsson

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar