Konsertrecension av Philip Glass på Konserthuset i Uppsala 23 maj.
Det var nästan fullsatt när den världsberömde pianisten och kompositören Philip Glass spelade på Konserthuset. Andreas Jakobsson ville ha mer innan det ens tog slut.
MUSIK
Philip Glass
Konserthuset, Uppsala, måndag
Bäst: Pendulum, i vilken både Philip Glass och Tom Fain presterade på högsta nivå.
Sämst: Publikens rullande hostattacker i pauserna som sabbade stämningen.
Ernest Hemingways berättelser kan röra upp stora känslor genom att vara sparsmakade. Den begränsade informationen lämnar öppet för läsaren att applicera sina egna känslor på texten. Philip Glass musik arbetar på ett liknande sätt. Han må ha lämnat den mest hårdnackade minimalismen bakom sig för många år sedan, men musiken är fortfarande i grunden minimalistisk, med en utfyllnad som ger en märklig särprägel och drar till sig lyssnare som lampor på natten.
Philip Glass inledde med att berätta vad han skulle spela och bad publiken att slå av mobiltelefonerna. När han spelade satt han halvvänd från publiken och försvann nästan i tonvirvlet. Det är en anspråkslöshet som han kan kosta på sig eftersom musiken är så kraftfull.
Många som har sett filmen Timmarna tror nog att de greps så hårt av scenen där hemmafrun Laura Brown tänker ta livet av sig på ett hotellrum på grund av det lysande skådespeleriet och de mäktiga visuella effekterna. Om känslor gick att mäta och förvandla till statistik skulle det dock antagligen visa sig att det var musiken av Philip Glass som gjorde det mesta för tårtrillandet.
Lyssnar man på Glass filmmusik utan bilder märker man också att den, till skillnad från många av filmkompositörers verk, står sig bra utan filmen och att den skiljer sig ganska lite från hans andra musik. Ha må ha skrivit partier till speciella scener, men den är ändå hans musik mer än något annat.
Under Uppsalakonsertens första timme turades Philip Glass på piano om att spela med violinisten Tim Fain. I Fains händer blev musiken mjukare, medan dess särart kom fram bättre när Glass själv spelade. När de på slutet spelade som duo mötte de två skikten varandra och fördubblades, vilket borde ha utnyttjats mer.
En del musiker når ut till en bred publik av en slump. De råkade spela in en låt till en film som råkade bli en oväntad succé. Philip Glass musik skulle ha blivit stor vilka vägar den än tog innan den landade i folks medvetanden. Det klistrar sig fast, borrar sig in och får en att sukta efter mer innan det ens är slut.
Andreas Jakobsson
måndag 23 maj 2011
lördag 21 maj 2011
Konsertrecension - The Dubliners
Recension av The Dubliners på Katalin 20 maj.
För 50 år sedan satte The Dubliners standarden för hur irländsk folkmusik ska låta. Fem decennier senare är de fortfarande bandet som kan spela fram Irlands gröna kullar, skriver Andreas Jakobsson.
MUSIK
The Dubliners
Katalin, Uppsala, fredag
Bäst: Den råbarkade versionen av Dirty old town.
Sämst: Att det knappt gick att höra majoriteten av mellansnacken.
Less is more, brukar det heta och The Dubliners inledning på Katalin visar hur mycket det faktiskt ligger i talesättet. De fem äldre herrarna kliver in på scenen som om de klev in på sin lokala pub för att ta sig en eftermiddagsöl och börjar spela med en volym som knappt låter uppmickad.
Har man turnerat världen i fem årtionden så behöver man varken öronbedövande volym eller lyxig mixning. The Dubliners i dag låter som man kan tänka sig att de gjorde på O’Donoghue’s Pub innan de spelade på Edinburgh Festival 1963, fick en hit med The Wild Rover och slog igenom.
The Pouges må ha sålt fler skivor och varit mer kreativa när det kommer till nyskapande, men inget band är så klassiskt som The Dubliners när det kommer till irländsk folkmusik. Det var också de som gjorde musikstilen känd utanför den gröna ön.
I Sverige har de flesta hört The Dubliners som bakgrundsmusik på irländska och brittiska pubar och på samlingsalbum som Our best irish pub songs. Det är också den perfekta ölhävarmusiken. Röjig, sentimental och lätt att sjunga med i. På Katalin sjunger publiken allsång innan klockan ens blivit tio i nio.
Bandet spelar de traditionella sångerna utan några större krusiduller, rakt upp och ned som de alltid gjort och kommer att göra tills de inte kan göra det längre. Det skränas, det skålas, allsjungs och dricks, och just när det börjar kännas enformigt lägger de i en växel till och spelar en ännu mer klassisk låt.
Eftersom The Dubliners satt normen för hur traditionell irländsk musik ska spelas så låter det rakt igenom traditionellt när de själva gör det, men det är heller ingen slump att det var just de som satte standarden på 60-talet. The Dubliners var bandet som kunde spela fram Irlands gröna kullar, som gav den mörka ölen liv och få ögonen att tåras på machomän. 50 år senare kan de det än.
Andreas Jakobsson
För 50 år sedan satte The Dubliners standarden för hur irländsk folkmusik ska låta. Fem decennier senare är de fortfarande bandet som kan spela fram Irlands gröna kullar, skriver Andreas Jakobsson.
MUSIK
The Dubliners
Katalin, Uppsala, fredag
Bäst: Den råbarkade versionen av Dirty old town.
Sämst: Att det knappt gick att höra majoriteten av mellansnacken.
Less is more, brukar det heta och The Dubliners inledning på Katalin visar hur mycket det faktiskt ligger i talesättet. De fem äldre herrarna kliver in på scenen som om de klev in på sin lokala pub för att ta sig en eftermiddagsöl och börjar spela med en volym som knappt låter uppmickad.
Har man turnerat världen i fem årtionden så behöver man varken öronbedövande volym eller lyxig mixning. The Dubliners i dag låter som man kan tänka sig att de gjorde på O’Donoghue’s Pub innan de spelade på Edinburgh Festival 1963, fick en hit med The Wild Rover och slog igenom.
The Pouges må ha sålt fler skivor och varit mer kreativa när det kommer till nyskapande, men inget band är så klassiskt som The Dubliners när det kommer till irländsk folkmusik. Det var också de som gjorde musikstilen känd utanför den gröna ön.
I Sverige har de flesta hört The Dubliners som bakgrundsmusik på irländska och brittiska pubar och på samlingsalbum som Our best irish pub songs. Det är också den perfekta ölhävarmusiken. Röjig, sentimental och lätt att sjunga med i. På Katalin sjunger publiken allsång innan klockan ens blivit tio i nio.
Bandet spelar de traditionella sångerna utan några större krusiduller, rakt upp och ned som de alltid gjort och kommer att göra tills de inte kan göra det längre. Det skränas, det skålas, allsjungs och dricks, och just när det börjar kännas enformigt lägger de i en växel till och spelar en ännu mer klassisk låt.
Eftersom The Dubliners satt normen för hur traditionell irländsk musik ska spelas så låter det rakt igenom traditionellt när de själva gör det, men det är heller ingen slump att det var just de som satte standarden på 60-talet. The Dubliners var bandet som kunde spela fram Irlands gröna kullar, som gav den mörka ölen liv och få ögonen att tåras på machomän. 50 år senare kan de det än.
Andreas Jakobsson
måndag 9 maj 2011
Goran Bregovic'
Konsertrecension publicerad i UNT 9 maj 2011.
I Goran Bregovic’ musik samsas det uråldriga med det moderna. Andreas Jakobsson upplevde en arrangör och bandledare av en dignitet som Balkan aldrig sett maken till tidigare.
MUSIK
Goran Bregovic’ and The wedding and funeral band
Konserthuset, Uppsala, lördag
Bäst: Låten Ederlezi.
Sämst: Att konserten inte fortsatte hela natten.
Det finns dåliga saker med att skivförsäljningen minskat så drastiskt de senaste åren. Som att en del artister som borde kunna leva på sin musik inte längre kan göra det. En fördel är dock att konsertpubliken får fler chanser att uppleva sina favoriter som måste turnera för att tjäna pengar.
Under många år efter succén med soundtracken till Emir Kusturica-filmer som Underground och Zigenarnas tid undvek Goran Bregovic’ att spela live, men på senare år har han tänkt om och satt ihop ett band som behärskar såväl hans melankoliska lugna som euforiskt vilda repertoar och det visade sig snart att hans känsla för att sätta ihop musik i studion fungerade lika bra för liveformatet.
I Uppsala visade han hela sin storhet som arrangör och bandledare. En perfekt mix av sångare och musiker och en dynamik som inga andra band från Balkan kan matcha. Det finns många som kan spela snabbt utan att förlora känslan, som Fanfare Ciocarlia och Boban Markovic’ Orkestar. Men i Goran Bregovc’ regi följer musiken ett koncept och vare sig det handlar om bröllopens glädje eller begravningarnas djupa sorg hamnar aldrig en ton utanför mästarens ramar.
Goran Bregovic’ har utstått mycket kritik av folk som anser att han som inte själv är rom har exploaterat den romska musiken. Många är också irriterade över att han tagit åt sig äran för musik som han i själva verket lånat från romsk folkmusik och gjort om.
När han och The wedding and funeral band rev loss Gas Gas fanns det inget den hoppdansande publiken i Konserthuset kunde brytt sig mindre om. Bregovic arrangemang och collageteknik som ger musiken ett unikt sväng är dessutom i sig värda alla royalties han kan få.
Att kriget i det forna Jugoslavien var galenskap stiftad av makthungriga ledare var ett av kvällens huvudbudskap. I Goran Bregovic’ musik samlas också Balkans musiktraditioner till ett och tas in i framtiden i en modern tappning som garanterar dess överlevnad i många hundra år framåt.
I Goran Bregovic’ musik samsas det uråldriga med det moderna. Andreas Jakobsson upplevde en arrangör och bandledare av en dignitet som Balkan aldrig sett maken till tidigare.
MUSIK
Goran Bregovic’ and The wedding and funeral band
Konserthuset, Uppsala, lördag
Bäst: Låten Ederlezi.
Sämst: Att konserten inte fortsatte hela natten.
Det finns dåliga saker med att skivförsäljningen minskat så drastiskt de senaste åren. Som att en del artister som borde kunna leva på sin musik inte längre kan göra det. En fördel är dock att konsertpubliken får fler chanser att uppleva sina favoriter som måste turnera för att tjäna pengar.
Under många år efter succén med soundtracken till Emir Kusturica-filmer som Underground och Zigenarnas tid undvek Goran Bregovic’ att spela live, men på senare år har han tänkt om och satt ihop ett band som behärskar såväl hans melankoliska lugna som euforiskt vilda repertoar och det visade sig snart att hans känsla för att sätta ihop musik i studion fungerade lika bra för liveformatet.
I Uppsala visade han hela sin storhet som arrangör och bandledare. En perfekt mix av sångare och musiker och en dynamik som inga andra band från Balkan kan matcha. Det finns många som kan spela snabbt utan att förlora känslan, som Fanfare Ciocarlia och Boban Markovic’ Orkestar. Men i Goran Bregovc’ regi följer musiken ett koncept och vare sig det handlar om bröllopens glädje eller begravningarnas djupa sorg hamnar aldrig en ton utanför mästarens ramar.
Goran Bregovic’ har utstått mycket kritik av folk som anser att han som inte själv är rom har exploaterat den romska musiken. Många är också irriterade över att han tagit åt sig äran för musik som han i själva verket lånat från romsk folkmusik och gjort om.
När han och The wedding and funeral band rev loss Gas Gas fanns det inget den hoppdansande publiken i Konserthuset kunde brytt sig mindre om. Bregovic arrangemang och collageteknik som ger musiken ett unikt sväng är dessutom i sig värda alla royalties han kan få.
Att kriget i det forna Jugoslavien var galenskap stiftad av makthungriga ledare var ett av kvällens huvudbudskap. I Goran Bregovic’ musik samlas också Balkans musiktraditioner till ett och tas in i framtiden i en modern tappning som garanterar dess överlevnad i många hundra år framåt.
Veronica Maggio på återtåg
Reportage från Veronica Maggios releasespelning på Katalin i Uppsala. Publicerad i Upsala Nya Tidning 28 april.
Att komma tillbaka till highschool-återföreningsbalen i sin gamla hemstad som den mest framgångsrika personen är en av den moderna populärkulturens djupast rotade arketyper. Den där tjejen som ingen lade märke till är plötsligt rik och någon människor ser upp till i den stora staden som ligger många mil närmare världens mitt än stället hon en gång växte upp i.
Allt var upplagt för att Veronica Maggios återkomst till Uppsala skulle bli just ett sådant Hollywoodmoment som man vanligtvis bara ser i amerikanska filmer, minus baldrottningsutmärkelsen och de där mobbarna som sätts på plats. Ett eget tåg från huvudstaden (som avgick i tid), en fortfarande växande stjärnstatus och framförallt ett superhyllat album i godsvagnen, som också är hennes första riktigt bra skiva.
Det där filmmagiskt perfekta infann sig aldrig, åtminstone inte i inledningen där allt i en avslutningsscen på bio skulle ha varit perfekt, eftersom det här var verkligheten där sådant sällan händer.
Det mesta talar ändå för att releasefesten var startskottet för ett totalgenombrott i bästa fall i Håkan Hellströmnivåer. Kidsen gillar, recensenterna gillar, gratistidningen Metro betalar för att åka med SJ till Uppsala och musikbranschen som mest stramat åt de senaste åren vågar satsa en slant.
Innan konserten är Katalin halvfullt med viktiga människor som minglar till snygg och noga utvald musik. Mary J. Blige, Nina Simone, Serge Gainsbourg. Varje artist skulle kunna vara en direkt influens till Maggios musikskapande, som växt för varje album.
– Om mitt hjärta varit uppmickat skulle ni höra hur glad och nervös jag är, säger huvudrollsinnehavaren efter inledande Satan i gatan.
Nervöst låter det också. Dessutom har Maggios sång svårt att hävda sig mot det laddade bandet. På andra låten Välkommen in sitter det något bättre, men låter fortfarande pirrigt. De som inte fick tag på biljetter och får vänta till höstens Katalinkonsert för att se henne ska nog inte misströsta. De missade nerven som en premiär för med sig och Markus Krunegård i hatt, men lär få uppleva en tajtare spelning och en mer avspänd publik istället för tvärtom.
Andreas Jakobsson
Att komma tillbaka till highschool-återföreningsbalen i sin gamla hemstad som den mest framgångsrika personen är en av den moderna populärkulturens djupast rotade arketyper. Den där tjejen som ingen lade märke till är plötsligt rik och någon människor ser upp till i den stora staden som ligger många mil närmare världens mitt än stället hon en gång växte upp i.
Allt var upplagt för att Veronica Maggios återkomst till Uppsala skulle bli just ett sådant Hollywoodmoment som man vanligtvis bara ser i amerikanska filmer, minus baldrottningsutmärkelsen och de där mobbarna som sätts på plats. Ett eget tåg från huvudstaden (som avgick i tid), en fortfarande växande stjärnstatus och framförallt ett superhyllat album i godsvagnen, som också är hennes första riktigt bra skiva.
Det där filmmagiskt perfekta infann sig aldrig, åtminstone inte i inledningen där allt i en avslutningsscen på bio skulle ha varit perfekt, eftersom det här var verkligheten där sådant sällan händer.
Det mesta talar ändå för att releasefesten var startskottet för ett totalgenombrott i bästa fall i Håkan Hellströmnivåer. Kidsen gillar, recensenterna gillar, gratistidningen Metro betalar för att åka med SJ till Uppsala och musikbranschen som mest stramat åt de senaste åren vågar satsa en slant.
Innan konserten är Katalin halvfullt med viktiga människor som minglar till snygg och noga utvald musik. Mary J. Blige, Nina Simone, Serge Gainsbourg. Varje artist skulle kunna vara en direkt influens till Maggios musikskapande, som växt för varje album.
– Om mitt hjärta varit uppmickat skulle ni höra hur glad och nervös jag är, säger huvudrollsinnehavaren efter inledande Satan i gatan.
Nervöst låter det också. Dessutom har Maggios sång svårt att hävda sig mot det laddade bandet. På andra låten Välkommen in sitter det något bättre, men låter fortfarande pirrigt. De som inte fick tag på biljetter och får vänta till höstens Katalinkonsert för att se henne ska nog inte misströsta. De missade nerven som en premiär för med sig och Markus Krunegård i hatt, men lär få uppleva en tajtare spelning och en mer avspänd publik istället för tvärtom.
Andreas Jakobsson
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)