måndag 23 maj 2011

Philip Glass

Konsertrecension av Philip Glass på Konserthuset i Uppsala 23 maj.

Det var nästan fullsatt när den världsberömde pianisten och kompositören Philip Glass spelade på Konserthuset. Andreas Jakobsson ville ha mer innan det ens tog slut.
MUSIK
Philip Glass
Konserthuset, Uppsala, måndag
Bäst: Pendulum, i vilken både Philip Glass och Tom Fain presterade på högsta nivå.
Sämst: Publikens rullande hostattacker i pauserna som sabbade stämningen.

Ernest Hemingways berättelser kan röra upp stora känslor genom att vara sparsmakade. Den begränsade informationen lämnar öppet för läsaren att applicera sina egna känslor på texten. Philip Glass musik arbetar på ett liknande sätt. Han må ha lämnat den mest hårdnackade minimalismen bakom sig för många år sedan, men musiken är fortfarande i grunden minimalistisk, med en utfyllnad som ger en märklig särprägel och drar till sig lyssnare som lampor på natten.
Philip Glass inledde med att berätta vad han skulle spela och bad publiken att slå av mobiltelefonerna. När han spelade satt han halvvänd från publiken och försvann nästan i tonvirvlet. Det är en anspråkslöshet som han kan kosta på sig eftersom musiken är så kraftfull.
Många som har sett filmen Timmarna tror nog att de greps så hårt av scenen där hemmafrun Laura Brown tänker ta livet av sig på ett hotellrum på grund av det lysande skådespeleriet och de mäktiga visuella effekterna. Om känslor gick att mäta och förvandla till statistik skulle det dock antagligen visa sig att det var musiken av Philip Glass som gjorde det mesta för tårtrillandet.
Lyssnar man på Glass filmmusik utan bilder märker man också att den, till skillnad från många av filmkompositörers verk, står sig bra utan filmen och att den skiljer sig ganska lite från hans andra musik. Ha må ha skrivit partier till speciella scener, men den är ändå hans musik mer än något annat.
Under Uppsalakonsertens första timme turades Philip Glass på piano om att spela med violinisten Tim Fain. I Fains händer blev musiken mjukare, medan dess särart kom fram bättre när Glass själv spelade. När de på slutet spelade som duo mötte de två skikten varandra och fördubblades, vilket borde ha utnyttjats mer.
En del musiker når ut till en bred publik av en slump. De råkade spela in en låt till en film som råkade bli en oväntad succé. Philip Glass musik skulle ha blivit stor vilka vägar den än tog innan den landade i folks medvetanden. Det klistrar sig fast, borrar sig in och får en att sukta efter mer innan det ens är slut.
Andreas Jakobsson

lördag 21 maj 2011

Konsertrecension - The Dubliners

Recension av The Dubliners på Katalin 20 maj.

För 50 år sedan satte The Dubliners standarden för hur irländsk folkmusik ska låta. Fem decennier senare är de fortfarande bandet som kan spela fram Irlands gröna kullar, skriver Andreas Jakobsson.

MUSIK
The Dubliners
Katalin, Uppsala, fredag
Bäst: Den råbarkade versionen av Dirty old town.
Sämst: Att det knappt gick att höra majoriteten av mellansnacken.

Less is more, brukar det heta och The Dubliners inledning på Katalin visar hur mycket det faktiskt ligger i talesättet. De fem äldre herrarna kliver in på scenen som om de klev in på sin lokala pub för att ta sig en eftermiddagsöl och börjar spela med en volym som knappt låter uppmickad.
Har man turnerat världen i fem årtionden så behöver man varken öronbedövande volym eller lyxig mixning. The Dubliners i dag låter som man kan tänka sig att de gjorde på O’Donoghue’s Pub innan de spelade på Edinburgh Festival 1963, fick en hit med The Wild Rover och slog igenom.
The Pouges må ha sålt fler skivor och varit mer kreativa när det kommer till nyskapande, men inget band är så klassiskt som The Dubliners när det kommer till irländsk folkmusik. Det var också de som gjorde musikstilen känd utanför den gröna ön.
I Sverige har de flesta hört The Dubliners som bakgrundsmusik på irländska och brittiska pubar och på samlingsalbum som Our best irish pub songs. Det är också den perfekta ölhävarmusiken. Röjig, sentimental och lätt att sjunga med i. På Katalin sjunger publiken allsång innan klockan ens blivit tio i nio.
Bandet spelar de traditionella sångerna utan några större krusiduller, rakt upp och ned som de alltid gjort och kommer att göra tills de inte kan göra det längre. Det skränas, det skålas, allsjungs och dricks, och just när det börjar kännas enformigt lägger de i en växel till och spelar en ännu mer klassisk låt.
Eftersom The Dubliners satt normen för hur traditionell irländsk musik ska spelas så låter det rakt igenom traditionellt när de själva gör det, men det är heller ingen slump att det var just de som satte standarden på 60-talet. The Dubliners var bandet som kunde spela fram Irlands gröna kullar, som gav den mörka ölen liv och få ögonen att tåras på machomän. 50 år senare kan de det än.
Andreas Jakobsson

måndag 9 maj 2011

Goran Bregovic'

Konsertrecension publicerad i UNT 9 maj 2011.

I Goran Bregovic’ musik samsas det uråldriga med det moderna. Andreas Jakobsson upplevde en arrangör och bandledare av en dignitet som Balkan aldrig sett maken till tidigare.

MUSIK
Goran Bregovic’ and The wedding and funeral band
Konserthuset, Uppsala, lördag
Bäst: Låten Ederlezi.
Sämst: Att konserten inte fortsatte hela natten.

Det finns dåliga saker med att skivförsäljningen minskat så drastiskt de senaste åren. Som att en del artister som borde kunna leva på sin musik inte längre kan göra det. En fördel är dock att konsertpubliken får fler chanser att uppleva sina favoriter som måste turnera för att tjäna pengar.
Under många år efter succén med soundtracken till Emir Kusturica-filmer som Underground och Zigenarnas tid undvek Goran Bregovic’ att spela live, men på senare år har han tänkt om och satt ihop ett band som behärskar såväl hans melankoliska lugna som euforiskt vilda repertoar och det visade sig snart att hans känsla för att sätta ihop musik i studion fungerade lika bra för liveformatet.
I Uppsala visade han hela sin storhet som arrangör och bandledare. En perfekt mix av sångare och musiker och en dynamik som inga andra band från Balkan kan matcha. Det finns många som kan spela snabbt utan att förlora känslan, som Fanfare Ciocarlia och Boban Markovic’ Orkestar. Men i Goran Bregovc’ regi följer musiken ett koncept och vare sig det handlar om bröllopens glädje eller begravningarnas djupa sorg hamnar aldrig en ton utanför mästarens ramar.
Goran Bregovic’ har utstått mycket kritik av folk som anser att han som inte själv är rom har exploaterat den romska musiken. Många är också irriterade över att han tagit åt sig äran för musik som han i själva verket lånat från romsk folkmusik och gjort om.
När han och The wedding and funeral band rev loss Gas Gas fanns det inget den hoppdansande publiken i Konserthuset kunde brytt sig mindre om. Bregovic arrangemang och collageteknik som ger musiken ett unikt sväng är dessutom i sig värda alla royalties han kan få.
Att kriget i det forna Jugoslavien var galenskap stiftad av makthungriga ledare var ett av kvällens huvudbudskap. I Goran Bregovic’ musik samlas också Balkans musiktraditioner till ett och tas in i framtiden i en modern tappning som garanterar dess överlevnad i många hundra år framåt.

Veronica Maggio på återtåg

Reportage från Veronica Maggios releasespelning på Katalin i Uppsala. Publicerad i Upsala Nya Tidning 28 april.

Att komma tillbaka till highschool-återföreningsbalen i sin gamla hemstad som den mest framgångsrika personen är en av den moderna populärkulturens djupast rotade arketyper. Den där tjejen som ingen lade märke till är plötsligt rik och någon människor ser upp till i den stora staden som ligger många mil närmare världens mitt än stället hon en gång växte upp i.
Allt var upplagt för att Veronica Maggios återkomst till Uppsala skulle bli just ett sådant Hollywoodmoment som man vanligtvis bara ser i amerikanska filmer, minus baldrottningsutmärkelsen och de där mobbarna som sätts på plats. Ett eget tåg från huvudstaden (som avgick i tid), en fortfarande växande stjärnstatus och framförallt ett superhyllat album i godsvagnen, som också är hennes första riktigt bra skiva.
Det där filmmagiskt perfekta infann sig aldrig, åtminstone inte i inledningen där allt i en avslutningsscen på bio skulle ha varit perfekt, eftersom det här var verkligheten där sådant sällan händer.
Det mesta talar ändå för att releasefesten var startskottet för ett totalgenombrott i bästa fall i Håkan Hellströmnivåer. Kidsen gillar, recensenterna gillar, gratistidningen Metro betalar för att åka med SJ till Uppsala och musikbranschen som mest stramat åt de senaste åren vågar satsa en slant.

Innan konserten är Katalin halvfullt med viktiga människor som minglar till snygg och noga utvald musik. Mary J. Blige, Nina Simone, Serge Gainsbourg. Varje artist skulle kunna vara en direkt influens till Maggios musikskapande, som växt för varje album.
– Om mitt hjärta varit uppmickat skulle ni höra hur glad och nervös jag är, säger huvudrollsinnehavaren efter inledande Satan i gatan.
Nervöst låter det också. Dessutom har Maggios sång svårt att hävda sig mot det laddade bandet. På andra låten Välkommen in sitter det något bättre, men låter fortfarande pirrigt. De som inte fick tag på biljetter och får vänta till höstens Katalinkonsert för att se henne ska nog inte misströsta. De missade nerven som en premiär för med sig och Markus Krunegård i hatt, men lär få uppleva en tajtare spelning och en mer avspänd publik istället för tvärtom.
Andreas Jakobsson

tisdag 29 mars 2011

En världsstjärna på återbesök

Publicerad i UNT, februari 2011.

Ända sedan början av 70-talet har Sivan Perwer varit en sångare som älskats av många miljoner kurder världen över. Trots stjärnstatusen levde han under 16 år i Uppsala som en helt vanlig man. Nu gör han en efterlängtad konsert i sin forna hemstad.

Förtrycket gjorde att han till slut inte kunde vara tyst längre. Universitetsstudenten vid universitet i Ankara, Sivan Perwer, började göra enkla inspelningar av politiska sånger, mest för att lätta på sitt inre tryck. Ryktet om mannen med den fantastiska rösten och de kontroversiella låtarna spreds snabbt och snart var en smuggelkarusell igång.
Tusentals kassettband som spreds runt om i Turkiet och letade sig över gränserna till Iran och Irak i dubbelbottnade väskor, fasttejpade under motorer på bilar och innanför folks underkläder.
– Eftersom den kurdiska situationen var som den var föll det sig naturligt för mig att bli en protestsångare, skriver Sivan Perwer när UNT når honom via e-post.
Han har aldrig förespråkat våld men upprorsmän i Iran och Irak lyssnade på sångerna innan de gav sig ut i strid och konserterna som arrangerades illegalt blev mer och mer välbesökta. Till slut blev situationen ohållbar och Sivan Perwer flydde undan de turkiska myndigheterna till Tyskland 1976.
Sju år senare flyttade han vidare till Sverige och Uppsala där han först bodde i Ekeby och sedan Stenhagen fram till 1999. Samtidigt som han fortfarande var en superstjärna för miljontals kurder världen över levde han som en helt vanlig man i Uppsala vilket gav upphov till blandade känslor.
– Å ena sidan var det bra eftersom jag behöll kontakten med vanliga människor. Men samtidigt kände jag mig isolerad från musikvärlden och min kamp för det kurdiska folket.

Sivan Perwer föddes i Saridam i provinsen Urfa i turkiska Kurdistan. Som barn i en musikerfamilj kom han i tidig kontakt med de kurdiska sångerna. Några av de första minnena är hur hans mamma sjöng för honom med klar stark röst. Det är minnen som har värmt många gånger i livet i exil. Han är nu bosatt i Frankrike där han är konstnärlig ledare för en kurdisk tv-station, men har släkt och vänner kvar i Uppsala och besöker stan då och då.
– När jag vill ha lugnt och ro och arbeta med min musik åker jag ofta till Uppsala.
Sedan Sivan Perwers karriär startade har situationen för kurderna förbättrats. Den kurdiska delen av Irak har ett eget parlament och i Turkiet har det politiska trycket lättats betydligt. Mycket finns enligt Sivan Perwer kvar att göra, men det går i rätt riktning och numera kan han besöka Kurdistan utan att det innebär några stora risker.
– Någon gång kommer jag att flytta tillbaka. Jag älskar Kurdistan och alla vill nog i slutändan komma hem.

Håkan Hellström-intervju

Publicerad i UNT i februari 2011.

Om Håkan Hellström varit rappare skulle det säkerligen varit han och inte Petter som gjort låten Det går bra nu någon gång de senaste tio åren. Nu har han istället rötterna i melankolisk indiepop och gör låtar som förebådar ett snart fall från toppen. Att det kommer att vända vet han, frågan är bara när.

”Det känns inte ens lika mycket som när en mygga biter” sade Håkan Hellström om folk inte tyckte om hans musik när jag intervjuade honom inför en konsert 2009. Då hade han nyligen släppt skivan För sent för Edelweiss som visserligen var ganska mörk men samtidigt full av självförtroende. Han var inte skyldig någon nått och kryssade hyfsat oberörd fram genom ett flyktigt liv och en flyktig karriär. Det som händer händer, liksom. Nu är han två år närmare vändningen och får rader som: ”Alla vill se dig falla nu, Håkan Hellström” att svänga i ett undergångsromantiskt skimmer.
När 2 steg från Paradise släpptes i höstas hade det gått exakt tio år sedan debuten Känn ingen sorg för mig Göteborg kom ut och slog knock på musikbranschen, recensenterna och poppubliken. Efter tio år av fortsatta skivförsäljningsframgångar, utsålda konserter och, med några få undantag, hyllande recensioner är det lätt att få känslan av att det alltid kommer att gå bra för Håkan Hellström. Hans framgångssaga verkar intakt, men det är inget han själv inbillar sig.
– Det är ju en naturlag att allt som kastas upp i luften någon gång faller ned igen. Jag tror bara inte att det kommer att vända, jag vet att det kommer att göra det, säger han.
Det som främst talar emot att fallet ska komma är Håkans medvetenhet om att det kan hända och att alla genuint verkar gilla honom. När Oskar Linnros, Lisa Milberg, Ola Salo och John Engelbert sammanfattade musikåret 2010 i Sonic Magazine nummer 55 var de till exempel överens om att Håkan Hellström förmodligen är den enda artisten som ingen missunnar framgång. Det som talar för fallet är musikbranschens inbyggda dramaturgi. Det finns knappt en enda artist i musikhistorien som har lyckats hålla sig på toppen genom hela sin karriär och ju högre upp de befinner sig ju djupare blir ofta fallet.
– Jag inbillar mig ingenting. Journalister älskar att befinna sig mitt i en flock och hylla unisont och på samma gång vill alla vara i samma flock när det går åt helvete, säger Håkan Hellström.
Ett resonemang som går ut på att han liksom alla andra spelar ett spel, följer. Musiken är på lek men det är lätt att bli för insyltad och ta det på allvar vilket inte är så konstigt när man ägnat större delen av sitt liv åt det och vänder och vrider på ord som besatt för att få till texter. Ingen vet nog riktigt vart de befinner sig, även om de tror det.

De flesta har lekt med tanken att hoppa när de står på en balkong eller framför ett högt stup. En del har till och med blivit rädda för att de verkligen ska göra det. Jag undrar om Håkan Hellström lekt med tanken att göra något som är riktigt dåligt för sin hittills perfekta karriär. Som när Michel Jackson hängde ut sin yngsta son från ett fönster.
– Björn (Olsson. Producent och låtskrivare som Hellström samarbetat mycket med) tycker att jag ska testa att göra riktigt dålig musik, men jag fattar inte varför jag skulle lägga energi på något dåligt. Jag försöker alltid göra så gott jag kan.
Hur motiverade han idén?
– Björn motiverar aldrig något, så jag vet inte. Men det handlade nog om någon liknade tanke, att testa vad som skulle hända.
En del av eftersnacket om 2 steg från Paradise har handlat om att Håkan Hellström låter som Björne i Björnes magasin på titelspåret. Något han själv inte märkte förrän det påpekades i efterhand.
– Det är absolut Björne som sjunger den låten. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Vi försökte göra soft sång till ett hårt beat och så blev det Björneröst. När jag gjorde den live i Nyhetsmorgon sjöng jag den inte på samma sätt, det är svårt att få till samma nyanser live, men nu har vi börjat repa låten inför turnén så jag ska försöka få till det då.
Hur det gick får Uppsalapubliken höra den 6 mars. Konserten är slutsåld sedan länge, liksom de flesta av vårturnéns konserter. Vändningen verkar inte komma 2011 heller.
Andreas Jakobsson

Thosten Flinck

Recension av konsert med Thorsten Flinck. Publicerad i UNT i januari 2011.

För en artist med total kontroll över sina uttrycksmedel spelar samanhanget mindre roll. Andreas Jakobsson såg Thorsten Flinck briljera med dramatiska coverlåtar på Katalin.

MUSIK
Thorsten Flinck
Katalin, Uppsala, onsdag

Det börjar precis som en kväll med Thorsten Flinck borde göra. En halvtimmes väntan på huvudpersonen, som när han dyker upp förklarar att förseningen berodde på ett näsblod och läser upp en dikt om dvärgar. Sedan drar det igång. Gitarrveteranen Kenny Håkansson kompar imponerande lyhört för skådespelarnycker och lyckas helt på egen hand ge musiken tyngd och djup. Medan Flinck koncentrerar sig på texterna och angriper dem nästan mer som skådespelare än som sångare.
I intervjuer har Thorsten Flinck själv sagt att man bara kan vara riktigt bra på en sak. För honom är det teatern, medan musiken är en bisysselsättning som han bemästrar skapligt. Det resonemanget bygger dock på att man kan dra en tydlig gräns mellan de två konstformerna, vilket ofta är svårt. Vad vore till exempel Thåström utan sin närvaro? I Thorsten Flincks fall är det helt omöjligt. Dels för att showen har inslag av poesiuppläsning, stämningsinvaggande mellansnack och en parodi på en nyårsrevy från Överkalix. Men mest för att han får låtarna att drypa av dramatik.
Flincks förkärlek för gamla progglåtar kan tyckas märklig. Det är svårt att tänka sig ett större avstånd i svenskt kulturliv än Gärdesfesterna på 70-talet och Dramatens stora scen. Men kanske är det logiskt. Som tolkare gäller det att man kan tillföra något som inte redan finns där och det gör han definitivt genom att lyfta den jordnära vänstermusiken till Kurt Weill-stämningar. Teater och musik blandas utan att det blir musikteater eller kabaré. Scennärvaron som demonstreras den här kvällen kan de flesta artister bara drömma om att ha. Thorsten Flinck har dessutom en sångröst som matchar landets bästa i kraft och skärpa. När han tar i känns det i hela kroppen och när han viskar lyssnar man. För en artist som behärskar sina uttrycksmedel som Flinck spelar samanhanget mindre roll.

Spasmodic

Intervju med death metal-bandet Spasmodic. Publicerad i Sweden Rock Magazine nr 77.

Vilka fan är Spasmodic?
– Vi är ett dödsmetallband från Ludvika som repat tillsammans i fem år och är aktuella med ep:n Carve Perfection, säger sångaren Alexander Högbom. Jag sjöng tidigare i ett kängpunkdödsmangelband som hette Mutilated och fick erbjudande om att vara med i ett melodiskt dödsmetallband som hette Methaphore. Där var Johan Haglund och Tommy Haglund medlemmar. Det melodiska är inte min grej så när jag började skriva låtar ändrades musiken mot det hårdare vilket två av medlemmarna inte gillade. Johan och Tommy var på min sida så vi startade Spasmodic istället.
Vad är det med det hårdare som lockar?
– Det är bättre. Hela genrebeteckningen melodisk dödsmetall är konstig. Melodier och dödsmetall hör inte ihop.
Hur gick det till när ”Carve Perfection” gick från demo till ep?
– Vi spelade in en demo på tolv låtar och eftersom vi aldrig blir nöjda spelade vi in den tre gånger. När Johan Murmester på Emrinc hörde av sig och ville göra en ep av den så svarade jag först nej eftersom vi var så trötta på låtarna, men han övertygade oss. Fyra spår valdes ut och mixades om till ep:n och de blev sjukt jävla mycket bättre än på demon.
Berätta om Spasmodics samarbete med Masse Broberg från Dark Funeral.
– Han är också från Ludvika så vi har stött på honom när vi spelat på samma ställen och vi frågade honom om han ville hjälpa oss och han tackade ja. Vi gav honom ett par låtar och han skrev om mina texter innan han sjöng in dem. Bland annat klagade han över min engelska grammatik. De två låtarna kommer på vårt album, som förhoppningsvis släpps till sommaren. Det är extra kul eftersom han lämnat Dark Funeral och det kan vara det sista han spelar in.
På er hemsida finns det en bild där Alex Webster och George Fisher från Cannibal Corpse köper ”Carve Perfection”. När hände det?
– Det var vår gitarrist Johan Kvastegård som träffade dem på Getaway Rock Festival i Gävle. De har inte hört av sig om vad de tyckte om musiken, men de gillade omslaget. Skorpan sade att det var en bild de hade kunnat använda sig av.
Vad är grejen med grisarna på er Myspacebild?
– Vi ville göra något annorlunda. Jag har ingen lust att köra den traditionella dödsstilen och vill att det ska vara skruvat. Ingen blir ju rädd för traditionella dödsbilder längre, medan grisar är otäckt, lite perverst liksom. Vi var skiträdda. Grisarna väger 200 kilo och välte omkull oss. Det togs ungefär 200 bilder och en blev bra.
ANDREAS JAKOBSSON

FAKTA
Spasmodic från Ludvika har just släppt den stenhårda ep:n ”Carve Perfection”. Den tydligaste influensen är Cannibal Corpse vars låt Fucked With A Knife föräras med en bonuscover på b-sidan av den kommande kasettugåvan.

Recension från getaway Rock Festival

Recension från Getaway Rock Festival dag 2. Publicerad i Gefle Dagblad 2010.

Getaway Rock Festival

Gävle, fredag

"Hårdrockare är bögiga" hade någon skrivit med Dymotext på gamla Club Monsters toalettdörr. Dymoklottraren hade kanske rätt i vissa fall, men ganska sällan på Getaway.
På den nystartade festivalen har man valt att mest koncentrera sig på metal av hårdare kaliber än pudelrock och därmed sluppit det mesta av spandex med hål för skinkorna och permanentat hår.
Overkill är ett tidigt startskott för en fredagskväll späckad med machoinslag. På ett bra sätt. Muskler, tatueringar och åskdundrande riff krossar alla queerfunderingar effektivt.
Det hårdaste bandet, Raised Fist, lyckas samtidigt vara det mest sympatiska.
– Fan vad skönt det är att göra en festival i Norrland, säger Alexander Hagman.
I mellansnacken skulle han kunna vara en PR-kille för Getaway. I låtarna gör han sitt bästa för att trasha scenen, skada sig själv och skrika sönder rösten.
Hardcoreposerna sitter där de ska. Det är bara att adda en kopiös mängd energi så är det i hamn. Alexander Hagman påpekar att Raised Fist inte har några leopardbrallor eller skinnvästar, men ett jävla ös. Lite outsiders, men omöjliga att ignorera. Som måsskiten på en svart hårdrockströja i publiken.
Mustaschs popularitet har alltid förvånat mig och konserten på Getaway ger inga säkra svar. Kanske beror det på att de är ett slags hårdrockens Gyllene Tider. Metal i den mittersta mittfåran med drag av alla genrer. Inte för hårt, inte för mjäkigt och ingen image som stöter bort någon. Bara provocerande tråkig mellanmjölksrock för folk som inte orkar reflektera på varför de lyssnar.
Merparten av Getawaypubliken håller inte med.
– Gillar ni hårdrock? frågar Ralf Gyllenhammar.
– Ja, svarar publiken.
Ungefär där når konserten sitt djupaste djup. Jag sätter mig i skuggan och väntar ut slutet.
Det är omöjligt att inte älska Lemmy. Som en VD med koll har han arbetat sig upp från botten. Började som roadie och blev "The King of Hardrock" som det står på flera besökares T-tröjor.
Med den utgångspunkten och faktumet att Motörhead ska låta skitigt och risig är det svårt att misslyckas. På Hovet i Stockholm för tre år sedan gjorde det kassa ljudet att alla nyanser försvann och bara Lemmys karisma fanns kvar.
På Getaway är ljudet helt osannolikt bra och Lemmy axlar kungamanteln med ett värdigt lugn. Så långt allt bra, men helst skulle det gärna få bjudas på något mer än det förväntade. Man vet redan att Lemmy har den coolaste rockrösten, att han "been there, done that" och gillar ett ruffigt sound. Det skulle behövas ett par ryggradslåtar som "Killed by Death" och "Ace of Spades" till. Där Lemmy och resten av gänget kan slappna av och frihjula genom upploppet mot efterfesten.

Reggaefestivalens historia

Reportage om Uppsala Reggaefestivals historia. Publicerad i UNT 2010.

I år har Uppsala Reggaefestival funnits i tio år. Sedan 2001 har festivalen tagit sig igenom både tunga regnväder, ekonomiska krascher, musikaliska framgångar och solsken utan att tappa fart mer än tillfälligt. Här är historien om Skandinaviens första och största reggaefestival.

Torsdagen den 12 juni 2001 regnade det lite på eftermiddagen och himlen såg oroande mörk ut. ”Just some blessings from the sky” sade en ljudtekniker som ville hålla humöret uppe. Arrangörerna såg framför sig hur Fyrishovs gräsmatta skulle gapa tom på kvällen och hur de internationella artisterna skulle spela för ett fåtal entusiaster och tvivlade kanske på att det fanns publikunderlag för reggaefestivaler så långt norrut.
Farhågorna var förhastade. Regnet upphörde, solen kikade fram och 1800 personer tyckte att det här var en sommarkväll då det passade att lyssna på reggae. Internationella artister som Black Uhuru, Sly & Robbie delade scen med Uppsalabandet Natural Way.
Huvudakt var rootslegenden Culture. Enligt många gjorde han sin bästa spelning i Sverige någonsin.
- Han ställde upp trots att schemat var tajt och kom till Fyrishov i en taxi precis innan det var dags att kliva upp på scenen. När han blickade ut över publikhavet och hörde folkets jubel blev han överlycklig och kramade mig och Adiam och sade, ”ni har lyckats”, berättar Yared Tekeste.

Men det var flera händelser under många år som ledde fram till den där torsdagen 2001. Två år tidigare hade Adiam Kubrom och Yared Tekeste genomfört ett första utomhusarrangemang. En spelning med reggaelegenden Burning Spear på Parksnäckan som drog mycket folk och bra stämning. Det var ett första test inför en idé som redan då legat och grott ett tag.
Som alla historier så börjar förstås även den här ännu tidigare. 1989 gjorde paret Kubrom och Tekeste sitt första egna arrangemang när de hyrde Folkets Hus och tog dit Burning Spear, redan då legend.
- Vi lagade jamaicansk och afrikansk mat till artisterna. Det var första gången jag lagade mat i stora grytor och vi höll på att bränna upp spisen, men det blev supergott och artisterna älskade det, minns Adiam Kubrom.
De gick förmodligen back på konserten, ingen av dem minns säkert, med det kom bra med folk och konserten var bra så de var nöjda.
Och ännu tidigare. När en ung reggaeälskande Yared Tekeste 1979 såg Misty in Roots spela i Uppsala och råkade bli deras roadmanager när de upptäckte hur många språk han pratade och fick höra att han var arbetslös för tillfället. Han åkte med på hela Europaturnén, träffade artister som The Police och jammade med Peps Persson.
När någon arrangör i Stockholm senare ville boka Misty in Roots meddelade bandet att alla bokningar gick via Yared i Uppsala. Han började förmedla artister till krogar runt om i Sverige och till Rackis i Uppsala. Han tjänade inga pengar på det, ville bara se bra reggaekonserter.
Uppsala Reggaefestival 2002 blev bredare än året innan med dancehallartisten Red Rat, Luciano och Looptroop på programmet. Den lockade lite mer folk, runt 2500. Sedan var det dags att växa till en ”riktig” festival som pågick i två dagar och då blev Fyrishov för trångt. Eller rättare sagt: de vägrade hyra ut till en tvådagarsfestival.
Istället flyttade festivalen ut till Ekeby Qvarn nära Storvreta och genomförde guldåret som reggaefans över hela Sverige fortfarande pratar om med något fuktigt i blicken. Det natursköna området var perfekt. Vädret var perfekt. Stämningen var avslappnad och artisterna levde upp till alla förväntningar.
– Alla pratar jämt om stämningen och området 2003, men det året var nästan vassast även konsertmässigt, säger Johan Liljestrand som är medlem i Meditative Sounds, den enda akten som spelat på samtliga upplagor av Uppsala Reggaefestival. Max Romeo var grym, Misty in Roots var grymma och Gentleman gjorde sin bästa spelning hittills.
Även arrangörerna älskade stället och planerade framåt. Bland annat satte de upp permanenta stängsel runt delar av området, som fortfarande står kvar, men redan efter ett år var de tvungna att leta sig vidare. En av sex familjer som bodde i Ekeby Qvarn kunde inte stå ut med reggae två dagar per år. Inte ens om festivalen betalade en weekendresa med hotell någon annanstans i Sverige den helgen.
Flytten gick till kommunens nya evenemangsområde KAP, bredvid Studenternas idrottsplats, och där har den blivit kvar.
– KAP är det bästa tänkbara området att vara på. Nära till allt utan att musiken stör så mycket, säger Yared Tekeste.
Enligt killarna i Meditative Sounds var 2004 deras bästa år hittills. De fyllde tältet och responsen var massiv.
– Men det har alltid varit bra spelningar på Reggaefestivalen, alltid över förväntningarna. Vi tycker ofta att vi får en dålig tid att spela på, men sedan inser vi att det var en skitbra tid och vill ha samma nästa år, säger Andreas Weslien i Meditative Sounds.
Det var 2004 som Yared Tekeste och Adiam Kubrom åkte ner till Jamaica första gången, för att kunna boka egna artister och inte vara beroende av vad de europeiska bokningsbolagen erbjöd för tillfället. Det lyfte festivalen rent musikmässigt, enligt Yared Tekeste. Uppsala Reggaefestival blev en kraft att räkna med även internationellt. Det de flesta minns bäst är hur Alpha Blondy genomförde sin konsert på kryckor med en bruten vrist.
Åren 2004 – 2006 växte festivalen snabbt. Från 4800 besökare till 14 000 besökare på tre år och sedan kom toppåret 2007 med 23 000 besökare, solsken och skön stämning. Programmet var också det mest imponerande hittills med inte mindre än fem artister som brukar vara det största namnet på andra festivaler ensamma. Bunny Wailer, Buju Banton, Capleton, Gentleman och Anthony B.
Året efter försökte man växa ytterligare med bland andra den mångmiljonsäljande dancehallartisten Sean Paul på programmet. Men det blev regnväder, publiktapp och en konkurs som många inte trodde att festivalen skulle resa sig från.
Men det gjorde den. En något nedbantad lineup förra året drog inte lika mycket folk som tidigare, åtminstone inte betalande, handeln med falska biljetter och armband visade sig efteråt ha varit omfattande. Men solen sken och stämningen var den bästa sedan 2003.
– Det var fantastiskt. Jag gick bara runt och log hela festivalen för att det var så fint, säger Adiam Kubrom. Även om vi hade en del problem med camping och falska armband så kunde det inte rubba den positiva stämningen vi som arrangerade festivalen kände. Den kommer vi att ta med oss in i årets festival som förhoppningsvis blir den bästa någonsin.
Andreas Jakobsson

Fakta
Reggaefestivalen genom åren:
2001 1 800 besökare 10 artister 1 dag
Artister i urval: Culture, Sly & Robbie, Black Uhuru Natural Way.
2002 2 500 besökare 10 artister 1 dag
Artister i urval: Luciano, Red Rat, Junior Kelly.
2003 3 500 besökare 30 artister 2 dagar
Artister i urval: Barrington Leavy, Gentleman, Max Romeo.
2004 4 800 besökare 44 artister 2 dagar
Artister i urval: Alpha Blondy, Bushman, Lady G.
2005 8 000 besökare 45 artister 2 dagar
Artister i urval: Capleton, Anthony B, Steel Pulse.
2006 14 000 besökare 44 artister 3 dagar
Artister i urval: Sizzla, Culture, The Congos.
2007 23 000 besökare 51 artister 3 dagar
Artister i urval: Bunny Wailer, Buju Banton, Gentleman.
2008 17 000 besökare 55 artister 3 dagar
Artister i urval: Sean Paul, Beenie Man, Burning Spear.
2009 12 500 besökare 40 artister 3 dagar
Artister i urval: Alpha Blondy, Busy Signal, The Heptones.

Skivrecension - Parken

Publicerad i Ergo 2010.

Parken
Framtiden var här
(Flora & Fauna)
GGGG
I inledningslåten ”Väntar på något stort” sjunger Parken om hur han väntar på att något som är ”större än summan av alltihop”. Det känns som ett manifest för hur den tidigare Uppsalartisten arbetar. Istället för att som Håkan Hellström dra ihop en sambaorkester och fixa karneval för att skaka ur sig rastlösheten skriver han små sånger om kärleken och känslan av meningslöshet och sätter sparsmakad musik till. För att ha något att göra medan han väntar på det där stora som både han och lyssnaren förmodligen vet aldrig kommer.
Samtidigt finns det något positivt och befriande i Parkens melankoli. Ett uppror mot lyckoidealet. Det är okej att vara lite deppig, världen går inte under för det.
Trots att han har ett helt annat uttryckssätt så är även parallellerna med Håkan Hellström tydliga. Samtidsskildringarna är lika täta och pricksäkra och musiken är genomdränkt av samma slags naivitet. Man skulle kunna se Parken som en direkt fortsättning på Hellströms tidiga låtar. Som musiken man behöver när den där sambafesten tagit slut för att ingen orkar dansa längre.
ANDREAS JAKOBSSON

måndag 21 mars 2011

Laurie Anderson

Intervju med musikern och performancekonstnären Laurie Anderson för UNT.

Laurie Anderson har sovit i 20 år. Det är den tredjedelen av sitt liv hon vill gestalta i Delusion. Showen, som har Europapremiär på Uppsala stadsteater i kväll, befolkas av älvor, ruttnande skogar och förarlösa tankfartyg.

När vi träffas på Uppsala stadsteater är förberedelserna i full gång. Eftersom hennes ordinarie ljudtekniker inte kunde vara med sköter hon även ljudriggandet själv.
– Jag har inget emot det. Det skulle vara skönt någon gång att bara åka runt som tekniker och inte behöva vara med i själva showen, säger hon.
Delusion hade världspremiär i Vancouver under vinter-OS och har alltså Europapremiär på performancefestivalen Tupp i kväll, onsdag. I showen använder Anderson musik, elektronisk dockteater och projektioner för att skapa en drömlik medvetandeström med fantasifigurer och absurda bilder.
I en intervju med svensk tv 2007 sade du att du var trött på multimediashower. Behöver världen fler multimediashower? frågade du retoriskt.
– Sedan sade jag nog att mitt nästa projekt troligen skulle bli en multimedieshow. Jag bryr mig egentligen inte så mycket om vad för slags arbete jag gör och det ändras alltid under arbetets gång. Delusion började som en enkel pjäs för två skådespelare. Sedan kände jag att jag ville ha bilder till och sedan musik och snart blev det en hel show.
– Jag är 62 år och eftersom jag inte är en sådan person som kan sova bara tre timmar per natt utan sover minst sju timmar varje dygn så har jag sovit i ungefär 20 år. Det är längre tid än vissa som kommer att se den här showen har levt. Den är ett försök att få grepp om vad som händer den tiden. Men det är absolut inget forskningsprojekt som ska förklara drömmarna och det är inte surrealism, snarare galna historier.

Vi träffas i ett av teaterns konferensrum på en av Laurie Andersons kafferaster. Intervjutiden är satt till en halvtimme, men hon svarar på frågorna som att vi har flera timmar på oss. Ibland påminner samtalet om en teatermonolog som skiftar ämnen i snabb takt och kommer in på stickspår.
Hon berättar hur en man i Frankrike talat om för henne att indianerna i Kanada egentligen äger halva landets mark eftersom det sista kontraktet som de skrev under är från 1700-talet. Detta har sedan den kanadensiska regeringen gjort sitt bästa för att tysta ned genom att köpa medierna.
– Sådant gör att man blir rädd för att så kallade medier ska ta över allt. Då skulle den historien aldrig föras vidare.
En utläggning om hur bokhandlar, skivaffärer och bibliotek försvinner i New York leder till en berättelse om Aristofanes nästan 2500 år gamla pjäs Fåglarna som är roligare än de flesta nutida komedifilmer. En fråga om hon känner till Strindbergs Ett Drömspel leder till en Googlesökning via mobiltelefonen.
– Jag använder mig av tekniken både i arbetet och på fritiden, men jag avgudar den inte. Långt ifrån. Det är ju helt absurt att någon skulle gå att passa in i till exempel Facebooks mallar. Det är nog med jobb att försöka hinna med att skapa sin verkliga tredimensionella person. En del gör ju till exempel sina jag för trånga och får för sig att de inte ska skrika fast de egentligen har ett behov av att göra det.
Andreas Jakobsson


Bildtext: TREVARE. – En del blir inte så glada om jag har lovat dem en opera och ger dem ett potatistryck i stället, säger Laurie Anderson om att låta verken leda henne i stället för tvärtom.


Fakta

Laurie Anderson

Föddes 1947 Illinois i USA. Började verka som performancekonstnär i New York på 70-talet och fick sitt stora publika genombrott med showen United States och den oväntade hitsingeln Oh Superman som bland annat nådde andra plats på den brittiska försäljningslistan. Har sedan dess varvat performancekonst med musikalbum. Senaste studioalbumet Life on a string släpptes 2001 och till sommaren kommer skivan Homeland. Laurie Anderson är gift med rockartisten Lou Reed.

Delusion spelas 7-10 april på Uppsala stadsteater.

onsdag 16 mars 2011

Regnigt och rockigt på Where the action is

Recension från festivalen Where the action is i Stockholm 2009.

Andreas Jakobsson såg Neil Young bidra till det anthem festivalen behövde på Where The Action Is.
MUSIK
Where The Action Is
The Pretenders, Seasick Steve, Florence Valentin, Pixies, Olle Ljungström, Neil Young & His Electric Band, m.fl.
Stora Skuggan, Stockholm, fredag

– Det känns lite som en låtsasfestival, säger en kille som går förbi.
Och det pyttelilla festivalområdet där majoriteten av besökarna bara går i en trekant mellan de två stora scenerna och ölområdet ger känslan av en lekplats för vuxna. Eller en skyddad verkstad för rockfans som inte pallar att vara hemifrån och sova i tält.
I den verkstaden är kultfiguren Seasick Steve den tidiga kvällens mästare när han visar hur man fångar bluesens hela essens med hjälp av bara en trumslagare och en tresträngad gitarr. Så övertygande att man undrar vad alla gitarrister som inte fått en hjärtattack ska med resterande tre strängar till. Förklaringen kommer när konserten trots alla välgörande tempobyten blir monoton. Höjdpunkten blir Dog house blues där Steve berättar hur han blev förpassad till livet som luffare av sin styvfar när han var 13 år och rockar som ett helt punkband i refrängen.
Pixies är inte att band som direkt tokröjer på scenen. Istället står de mest klädsamt stilla och låter musiken röja åt dem. Med klassiker som Dig for fire och Debaser behöver de heller inte göra mer än att spela upp dem och stoltsera med att ha lärt sig frasen ”tusen tack” 1000 gånger för att alla ska bli nöjda. Vad Seasick Steve tycker om Pixies är osäkert. Blueskungen ställer sig i publiken med en vinpava i hängselbyxbakfickan och diggar riktigt friskt, men går efter bara en låt.
Kvällens stora freakmedalj går till den lokala hjälten Olle Ljungström, som rullar in i rullstol och jämför sitt band med ett gäng valiummissbrukare.
– Jag hör inte en skit av vad jag sjunger för att basen bara smattrar och trots att jag läser texterna innantill så glömmer jag bort dem. Tack och lov så regnar det ju i alla fall, säger han efter två låtar.
Det går ganska bra ändå. Sången är fortsatt väl svajig, men citatmaskinen Ljungströms charm är svår att värja sig mot och låtmaterialet förstås starkt.
När Neil Young kliver upp är hela områdets ansikten riktade mot The Mirror-scenen. Legenden ger också en skön retrotripp. Skippar det mesta av sin senare katalog och bjuder friskt på klassiker. De halvakustiska versionerna av Heart of gold och Old man får stora delar av publiken att sucka av vällust och när den elektriska delen drar igång med Hey hey, my my (into the black) får WTAI just det anthem som festivalen behöver för att rättfärdiga varför flera tusen människor går i ett lämmeltåg de 300 meterna mellan konserter som avlöser varandra exakt på minuten i regnet. Det handlar om rockmusik och ren avkoppling och egentligen inte mycket mer.

Professor i musikalisk galenskap

Intervju med mannen bakom Soft Machine och Gong. Publicerad i UNT 2009.

I slutet av 60-talet grundade Daevid Allen ett av dåtidens största band inom psykedelisk musik, Soft Machine. I morgon, tisdag, spelar den självutnämnda ”professorn i paradox” tillsammans med gruppen University of Errors gamla Soft Machine-låtar på Katalin i Uppsala.

Soft Machine och Pink Floyd var de två största banden inom psykedelisk musik i slutet av 60-talet. Pink Floyd utvecklades vidare och blev ett av världens genom tiderna största rockband medan Soft Machine i dag är relativt okända.
Daevid Allen hoppade tidigt av gruppen och startade istället musikkollektivet Gong, vars tidiga 70-talsskivor är ett fantasifullt hopkok av jazz och psykedelisk musik, med texter som befolkas av rymdvarelser, flygande tekannor och pilska häxor.
När jag når Daevid Allen på telefon sitter han i en taxi på väg till hotellet i Bergen i Norge, en av städerna på programmet under den pågående Europaturnén. Jag frågar hur Daevid Allens musikkarriär började och får ett exakt svar.
– En vision kom till mig när jag hade en LSD-tripp på påskdagen 1966 i bergsbyn Deya på Mallorca. Jag såg framför mig hur jag spelade i ett rockband, vilket var helt nytt för mig, jag hade aldrig spelat rock. Sedan startade jag Soft Machine. Jag såg även bilder av Gong under trippen, så jag visste redan innan att Soft Machine skulle leda till Gong för min del.
Hur kommer det sig att du börjat spela de gamla Soft Machine-låtarna igen så här långt senare?
– Jag var inte med i Soft Machine särskilt länge och när jag lyssnat på de tidiga inspelningarna i efterhand så har jag inte känt mig nöjd med mitt gitarrspel, trots att det var fantastiska låtar i övrigt. Därför började jag spela dem igen för några år sedan.
Daevid Allens nuvarande grupp heter University of Errors. Jag ber honom förklara innebörden av bandnamnet samtidigt som ”någon skolorkester” börjar spela trummor på gatan utanför taxifönstret och stundtals överröstar honom.
– Inom improvisationsmusik är det misstagen som leder musiken vidare, the errors. I regel blir musik bättre ju mer misstag den innehåller. Det har vi tagit fasta på och i University of Errors får du en högre titel ju mer misstag du gör. De som gör flest misstag blir professorer.
På er hemsida står du utnämnd som professor. Betyder det att du är den som gör mest misstag?
– Nej. Jag är professor i paradox. Jag gör alltid misstag och jag gör inga misstag.
På grund av larmet i bakgrunden och att resonemanget inte känns helt glasklart ber jag honom förklara paradoxiden igen. Han svarar med att skrika, ”I make errors! I don’t make errors! I make errors! I never make errors! I’m the professor of paradox!”, med en mässande ton.
Tillsammans med trummorna i bakgrunden bildar ropen en improviserad låt. Och en sammanfattning av artisten Daevid Allen, som genom sin karriär snabbt växlat mellan att vara musikaliskt snille, banbrytare och skvatt galen. Men oftast alla sakerna på samma gång. Samtalet slutar med att jag lovar att komma på tisdagskvällens konsert. Enligt Daevid Allen är det värt att gå dit bara för att höra Josh Pollocks märkliga gitarrspel.
Andreas Jakobsson

FAKTA/Daevid Allen
Född: 1938 i Melbourne, Australien.
Bor: i Byron Bay, Australien.
Mest känd som: grundare av grupperna Soft Machine (i Storbritannien) och Gong (i Frankrike) i slutet av 60-talet och början av 70-talet.
Aktuell: med konsert på Katalin i Uppsala.

Konsertrecension - Nick Cave and the Bad Seeds

Publicerad i Uppsala Nya Tidning 2008.

Enligt Andreas Jakobsson går Nick Caves konsert på Annexet från malande mörk frustration till ”fucking great”.

MUSIK
Nick Cave and the Bad Seeds
Annexet, Stockholm, lördag
Fyra kajor

Senaste albumet Dig, Lazarus, dig vittnar om det, men inte lika tydligt som inledningen på konserten på Annexet. Nick Cave har på äldre dagar börjat blicka tillbaka till sin 80-talstid. Och egentligen är det väl logiskt att den självklara arvtagaren till epitetet ”The man in black” längtar tillbaka till Berlins skumma nattklubbar och heroinmissbruk när han blir nostalgisk, även om det känns absurt.
I föredraget The secret life of the love song som Nick Cave höll 1999 konstaterar han att han är ”happy to be sad”, men det är inte i första hand sorgsenhet som speglas i den här konsertens början. Snarare en malande, mörk frustration, där melodierna får stå tillbaka för industriskrammel. Nick Cave rycker och svingar gitarren, men trots en övermäktig version av Tupelo, som antagligen är just så manglig som Cave önskade att den en gång skulle bli när han skrev den på 80-talet, känns det ganska platt. Det märks också på publiken, som snarare verkar lite förvånad än tänd. ”Är det jag väntat på i sju år inte bättre än såhär” går att utläsa i mångas ansikten.
I och med låten Red right hand vänder det. Pianoslingorna vävs in och The Bad Seeds patenterade sound, en röra av genrer och influenser blir komplett. I samma stund känns det också som att huvudrollsinnehavaren själv börjar slappna av. Han skojar och tjafsar med publiken. Kallar en kille som börjar sjunga på fel ställe, ”fucking idiot!” när publiken får ersätta London Community Gospel Choir i The lyre of Orpheus och använder en uppkastad röd sjal som särk.
Musikaliskt visar han ännu en gång att Papa won’t leave you Henry är världens kanske effektivaste livelåt och att det faktiskt fortfarande finns spår av aspekter kvar att klämma ut ur Stagger Lee. Nick Cave själv har i många intervjuer påpekat att hans texter är fulla av humor. Det är sant, fast den oftast är becksvart, och live går den fram tydligare genom mellansnack och förtydligande betoningar. Ett av Caves schizofrena mellansnack kan fungera som en sammanfattning av hela konserten. ”It’s a sad song. And a funny song. And in a way a beautiful song. And a happy song....and fucking great”.

Intervju med Yared Tekeste

Intervju med Uppsala Reggaefestivals grundare Yared Tekeste inför Reggaefestivalen 2008. Publicerad i magasinet Biz & Art.

Sedan starten 2001 har Uppsala Reggaefestival växt till en av Europas största festivaler för baktaktsmusik. Andreas Jakobsson gick på upptäcksfärd i grundaren Yared Tekestes skivsamling och hittade några nycklar till vad som gjort honom till en av landets mest inflytelserika artistbokare.

Bästa sättet att komma grundaren för en av Sveriges största musikfestivaler inpå livet borde vara genom musik. Det är så jag tänker när jag ringer upp Yared Tekeste och bestämmer tid för en intervju. Vi kommer överens om att träffas hemma hos honom och utgå från hans skivsamling.
Några dagar senare ringer jag på dörren till lägenheten i Luthagen i Uppsala där han bor tillsammans med sin fru och dotter. Yared öppnar och tecknar åt mig att komma in samtidigt som han pratar om hotellrumsbokningar med någon på engelska i en mobiltelefon. Från stereon hörs reggaemusik på låg volym.
– Min första skivsamling, som var större än den här, gav jag bort till bekanta innan jag åkte ned och jobbade med bistånd i Afrika på 80-talet, säger han när telefonsamtalet är avslutat.
Den nuvarande samlingen är ändå imponerande. Fyra bokhyllor fullpackade med CD- och vinylskivor. Bakom vardagsrumssoffan står meterhöga staplar med jamaicanska vinylsinglar. Yared börjar plocka fram skivor som betyder något eller som bara är bra. Spelar någon låt, byter skiva och berättar.

Musique Etiophies vol. 5
– När jag beställde den här skivan på nätet fick jag en trevlig överraskning, säger Yared och pekar på en bild inuti fodralet.
På den svartvita bilden står en grupp musiker uppställda med sina instrument. Under personen längst till vänster står namnet, Tekeste ”Trilla”, vilket var Yareds pappas artistnamn. Pappan var en av de ledande utvecklarna av den eritreanska populärmusiken på 50- och 60-talet. Familjen Tekeste ägde också en av få grammofonspelare som fanns i Eritrea. Det var genom pappan Yared kom i kontakt med musik som barn och det var på grammofonspelaren han hörde de första soul- och rockskivorna från USA.

Jimmy Cliff: Unlimnited
Nära familjens hem i Asmara i Eritrea fanns det en amerikansk militärbas och det var genom basens radiostation som musikintresserade höll sig ajour med den amerikanska populärmusiken. Motownsoul, Philadelphia Sound och rock. Genom en vän på radiostationen fick familjen också tag på de senaste skivorna. En av dem var reggaepionjären Jimmy Cliffs album Unlimnited.
– Det var då jag hörde reggae första gången, fast jag förstod ju inte att det var reggae. Det lät lite annorlunda, men jag trodde nog ändå att det var ännu en amerikansk artist.

Bob Marley: Live
Yared flydde från befrielsekriget där Eritrea bröt sig ut från Etiopien och blev ett eget land. Efter att under några månader åkt igenom och tillfälligt stannat i ett antal länder på vägen kom han till Sverige och bosatte sig i Uppsala.
– Jag hade två morbröder som pluggade i Sverige så då var det naturligt att komma hit, där jag kände någon.
Den första reggaen han kom i kontakt med in det nya landet var Bob Marley vilket blev en återkoppling till det han hört av Jimmy Cliff och rykten i hemlandet om att det fanns en religion som hette Rastafari och som avgudade Etiopiens forna ledare Haile Selassie. Reggaeintresset tilltog och Yared började spela skivor på fester i Uppsala

Misty In Roots: Live at the Counter Eurovision 79
Man kan se Yareds inträde i musikarrangörsvärlden som en slump, även om han själv tror att han förr eller senare hade kommit in på den banan ändå. Det engelska reggaebandet Misty In Roots spelade på en gala som hette Rock Against Racism i Uppsala 1979.
– På den tiden hade jag dreadlocks och eftersom jag var den enda i publiken som hade det såg killarna i bandet mig och började prata efter spelningen. Jag hängde med på efterfest på deras hotellrum och de bjöd in mig på frukost dagen efter.
Yared gick till dåvarande Scandic hotell på morgonen. Medlemmarna i Misty In Roots frågade vad han jobbade med och när han berättade att han var arbetslös sade de att de skulle behöva någon som kunde ta hand om det praktiska på turnén.
– De föreslog att jag skulle hänga med, så jag gick hem och packade en väska och en timme senare var vi på väg.
Det blev några månader med många minnesvärda upplevelser. På turnén fick han bland annat vara med om en jamsession hemma hos Peps Person i Ljungby, träffa medlemmarna i The Clash och The Policy för att bara nämna lite. På turnén spelades skivan Live at the Counter Eurovision 79 in i Holland på en gala som var ett alternativ till Eurovision Song Contest.
När en arrangör senare ville boka Misty In Roots för en spelning i Stockholm meddelade engelsmännen att han var tvungen att boka via Yared och karriären som konsertarrangör började lite smått.

Burning Spear: Garvey’s Ghost
Under 80- och 90-talet fortsatte konsertarrangerandet som en fritidssysselsättning samtidigt som Yared jobbade. Bland annat på en flyktingmottagning och med ungdomar på glid på Eriksbergsskolan och Socialen.
– Det blev väl ungefär två konserter per år. I första hand ordnade jag spelningarna för att jag ville höra artisterna. Oftast tog jag inte ens någon provision själv.
Första gången han testade att arrangera något utomhus, som ett test inför en eventuell reggaefestival var när Burning Spear spelade på Parksnäckan 1999.
– Uppslutningen och responsen blev enorm. Det kändes verkligen att det fanns ett behov av en reggaefestival och då tänkte jag, ”okej, då kör vi”.
Enligt Yared är Garvey’s Ghost också den bästa dubplattan någonsin.

Bunny Wailer: Black Heart Man
2001 arrangerades den första upplagan av Uppsala Reggae Festival. Det blev en endagsfestival på Fyrishov i Uppsala, där bland andra Culture spelade. Sedan dess har festivalen växt på alla tänkbara sätt. Fler dagar, fler artister, fler besökare. På förra årets festival på Kap-området vid Studenternas idrottsplats spelade bland andra den legendariska artisten Bunny Wailer. Innan ens genrebeteckningen reggae var uppfunnen slog han, Bob Marley och Peter Tosh igenom med ska-gruppen The Wailers på Jamaica. Men det är Bunny Wailers soloalbum Black Heart Man som enligt Yared är den kanske bästa reggaeskivan genom tiderna. Bunny Wailer lämnar sällan Jamaica och det är en av bokningarna genom åren som Yared är mest stolt över.

En hembränd demoskiva inlindad i en pappersservett
– Jag såg en konsert med Gentleman på Berns i Stockholm nyligen och det verkade som att många visste redan innan att jag skulle komma dit. Jag fick fyra-fem demoskivor från artister som vill spela på sommarens festival.

Jimi Hendrix: Experience
– Den här skivan lyssnar jag nästan alltid på i bilen. Många blir förvånade när jag vevar ner rutan och de hör rockmusik. Men jag lyssnar verkligen inte bara på reggae. Några av mina favoriter är gamla soul- och funkartister som Earth, Wind & Fire, Parliament Funkadelic och Marvin Gaye. Det vore jättetråkigt om man var så insnöad att man bara lyssnade på en musikgenre.

Lee ”Scratch” Perry: From the Secret Laboratory
På omslaget sitter den legendariske och excentriske artisten och producenten på en tron iklädd kungakrona och mantel och håller i en spira. Lee ”Scratch” Perry är ett av de stora namnen som spelar på årets Uppsala Reggaefestival den 7-9 augusti.
– Men jag har sagt åt honom att han får lägga ner måleriet och de andra galenskaperna han sysslat med på spelningar de senaste åren och koncentrera sig på musiken, säger Yared lugnt men bestämt.

onsdag 9 mars 2011

Intervju - Lee "Scratch" Perry

Intervju med Lee "Scratch" Perry i Upsala Nya Tidning 2008.

Lee ”Scratch” Perry brukar kallas Jamaicas Phil Spector. Både för sin stora musikgärning och sin excentriska livsstil. I kväll, fredag, spelar han på Uppsala Reggaefestival.

Många avfärdar Lee ”Scratch” Perry som en galning. När man tittar på gamla intervjuer, som bland annat ligger ute på Youtube är det lätt att bli benägen att hålla med. I ett klipp får han alla ungar på gatan att göra honnör och hävdar att han kan bota cancer. När jag ringer upp honom låter han åtminstone inte galen. Mannen i andra änden förklarar lugnt och metodiskt sin speciella syn på saker och ting.
En orsak till att han är mycket lugnare nu är antagligen att han för många år sedan slutade använda droger. Liksom många andra jamaicanska musiker var han öppen med sitt bruk av marijuana. Men det ryktades även om alkohol, LSD och kokain. I slutet av 80-talet lade han dock av med alla berusningsmedel. I en intervju sade han att han slutade röka cannabis för att testa om det var rökningen som skrev musiken eller han själv. ”Jag kom på att det var jag och att jag inte behövde röka” sade han.
Men det mest intressanta med Lee ”Scratch” Perry är förstås hans musikaliska gärning. Tillsammans med producenten King Tubby uppfann Lee ”Scratch” Perry duben, han var den första som använde sig av samplingar i musik och var även inblandad i att genom att dra ner tempot i ska skapa beatet som senare skulle kallas reggae. Jag frågar hur det kan komma sig att just han ligger bakom så många musikaliska innovationer.
– Det är enkelt för mig. Jag behöver bara knacka så kommer låtarna till mig. Förstår du (knackar)? Jag knackar och så kommer en låt, eftersom knackningen ger upphov till vibrationer och vibrationer är musik.
Hör du en sång nu?
– Ja. (knackar igen). Det är enkelt för mig, som att göra en film. Om man bara tror på knackningen så fungerar det. Vem som helst som tror på det kan göra samma sak.
Kommer du ihåg första gången musiken kom till dig på det där sättet?
– Det har alltid varit samma sak. Solen lär mig och om inte solen vet så gör vinden det och om inte vinden vet så gör elden det. Min mästare rensar vägen åt mig. Jag behöver bara gå.
Betyder det att du aldrig har några problem?
– Ja.
Men det har inte alltid varit så?
– Nej. Förut förväxlade jag och rörde ihop min heliga energi. Men jag gjorde slut med det gamla och startade om på nytt.
I början av 1990-talet flyttade Lee ”Scratch” Perry till sin frus hemland Schweiz, vilket enligt honom själv var det bästa han kunde göra. Han trivs utmärkt i sitt nya hemland. Perry berättar att hans stora projekt just nu är att skriva en bok som ska innehålla sanningen om alla människor. Det bästa med att bo i Schweiz är att han får vara i fred.
– När jag bodde på Jamaica kunde det rulla upp 20 bilar på infarten varje dag. Rudeboys, gangsters och rastas som ville ha pengar och tog energi av mig. Här är det ingen som stör.
En fråga som har diskuterats mycket kring Lee ”Scratch” Perry är vad som hände med hans gamla inspelningsstudio The Black Ark i början av 80-talet. The Black Ark är en av reggaehistoriens mest betydelsefulla studior, där Perry bland annat producerade Bob Marley and The Wailers tidiga album. 1979 brann den ned av oklara orsaker. Vissa hävdar att det var ett elfel som orsakade branden, medan Perry själv vid vissa tillfällen sagt att det var han själv som brände ned den för att besvärja onda andar som skapats via musiken.
– Det var en explosion orsakad av eld. The Black Ark hade det namnet för att den räddade svarta på Jamaica genom att den blev språngbrädan till en musikkarriär. Men jag fick problem med artister som kom och frågade efter mer och mer pengar fast jag redan hade hjälpt dem. Till slut sade Gud till mig att bränna ner den.
Lee ”Scratch” Perry är artig och pedagogisk genom hela samtalet. men det är svårt att få honom att prata om musik i annat än religiösa termer. Naturligtvis för att allt i Perrys värld hör ihop. Bara musik finns inte. Konserten på Uppsala Reggaefestival pratar han också om i vidare termer än bara underhållning.
– Det blir en fantastisk stund. Vi kommer att fylla publiken med mer kärlek och driva bort hatet. Musikalisk healing. Göra folk lyckliga helt enkelt, säger han och skrockar lite, som om han redan är där i sitt sinne.
Andreas Jakobsson

FAKTA/Lee ”Scratch” Perry
Fullständigt namn: Rainford Hugh Perry
Andra smeknamn: Pipecock Jaxxon, The Upsetter
Född: 20 maj 1936 i Kendal, Jamaica
Bor: i Schweiz
Skivor i urval: The Upsetter (1969), Return of wax (1975), From the secret laboratory (1990), Jamaican E.T (2002), End of an american dream (2007).

Doktor Kosmos är gladare igen

Intervju med Doktor Kosmos i Upsala Nya Tidning 2008.

Efter en tung period där förra skivan floppade och bandet var nära att läggas ned är Doktor Kosmos tillbaka. Enligt Uje Brandelius är nya albumet delvis en tillbakagång till ett gladare och kaxigare sound. I morgon, torsdag, spelar de på Katalin.

I låten Doktor Kosmos lägger upp en mediestrategi på nysläppta albumet Hallå? diskuterar bandmedlemmarna hur de ska göra för att lura journalister. Ska de vara låtsasnaturliga som Håkan? Ska de vara låtsaskaxiga som The Hives? Ska de dissa Timbuktu genom att kalla honom för Julklappsrimmarkungen för att få rubriker? För att inte falla i någon fälla börjar jag med att fråga vilken strategi de valde.
- Vi valde transparens. Alla korten på bordet, svarar Uje Brandelius med ett tonfall som låter självklart ärligt.
Doktor Kosmos bildades i Uppsala. Hur gick det till?
- Vi var fyra stycken som flyttade till Uppsala från Gävle. Där hade vi haft ett band som spelade rockabilly och hette Handsome Hank and the Hookers, men eftersom trummisen, Handsome Hank själv, inte flyttade med så startade vi ett nytt band. Men i början formulerade vi det egentligen inte som ett band. Vi spelade mest på nationer och lite andra ställen för att det var roligt.
Jag är lite förvånad över att det inte har kommit någon låt om universitetstiden än.
- Har vi ingen sådan? Nej, det stämmer nog. I början gjorde vi mest låtar om rymden. Det har nog att göra med att folk har avskytt oss för att vi är studentspexiga, så vi har försökt fjärma oss från studentgrejorna. Men det ska bli en, det lovar jag.
När jag lyssnar på nya albumet så känns det delvis som en tillbakagång till de tidigare Doktor Kosmos-skivorna.
- Grundtonen är gladare och kaxigare än sist, så på det viset stämmer det. Men egentligen är det bara förra skivan som skiljer ut sig med en del mörkare och sorgsnare låtar. När vi gjorde den hade vi ambitionen att göra ett stort magnum opus, en milstolpe i svensk pophistoria och det gick sådär. Nu har vi bara försökt göra en vanlig popplatta och det blev bättre.
Vad kommer att hända på Katalin i morgon?
- Det kommer att bli en multimediashow utan dess like. En snubbe som heter Johan Torell har jobbat i ett halvår med att göra grafik till varje låt som projiceras på en tio gånger fyra meter stor projektionsduk. Uppstyrd psykadelika, nazi-psykadelika, kan man kalla det. Och så har vi repat sjukt mycket så vi är tajtare än någonsin.

Nordpolen på väg från Uppsala

Intervju med electronicaartisten Nordpolen. Publicerad i Upsala Nya Tidning 2008.

Nordpolen eller Pelle Hellström, som han egentligen heter är bosatt i Uppsala. Men försöker hålla sig borta från stan så mycket som möjligt. Den 24 september släpps debutalbumet På Nordpolen på skivbolaget Sincerely yours.

– Jag är trött på att bo i Uppsala och jag har knappt några vänner där. Alla jag känner bor i Stockholm och efter att ha bott i Uppsala nästan hela livet känns det som att jag har gjort mitt där. Det är ju inte så roligt att bo i Stockholm heller, men i Sverige är det enda alternativet.

Du har sysslat med musik länge. Varför är du albumaktuell just nu?
- Det är först nu det har blivit tillräckligt bra. Jag har gjort många dåliga grejer genom åren som har lett fram till det här. Har inte halkat in på något bananskal som en del tror, detta har tagit mycket tid och ork.

Hur började det?
- När jag gick i sjuan började jag göra techno. Eller det kanske började med ett musikprogram som följde med på en av Clawfingers skivor förresten. Om man satte in skivan i datorn kunde man lägga ihop olika delar av musiken till egna låtar. Fan, det hade jag glömt.

Det kanske skulle vara läge för ett tack till Clawfinger i konvolutet till nästa skiva.
– Eller ett motsatsen till tack. Musiken är ju inget jag är glad över, skulle mycket hellre blivit typ civilingenjör. Jag skulle gärna byta bort Nordpolen mot lugn och ro.

Är det aldrig roligt att hålla på med musik?
– I en sekund här och där kan det vara kul. Egentligen kanske jag borde anpassa den här intervjun efter UNT: s läsare. De kommer ju att tycka att jag är dum i huvudet. Men man kan ju inte göra sig till. Det skiljer mig från de flesta artister. Jag har ingen image och går inte in i någon jävla skådespelarroll. För mig finns det ingen gräns mellan konsten och livet.

När jag lyssnade på kommande albumet kändes texterna så deppiga att jag nästan började fundera på om de var ironiska.
– Jaså. Nej, det är blodigt allvar. När jag skriver texter så tänker jag inte att de ska bli låtar. Jag avdramatiserar saker som händer och får perspektiv på dem genom att skriva ned dem på papper.

Hur går det till när de sedan blir låtar?
– Det är inte så konkret att jag sätter mig ned och jobbar nio till fem som Magnus Uggla och Nick Cave. Egentligen har jag ingen lust att prata om det. Jag vill heller inte veta hur andra gör musik. Det förstör allt ju.

Den 24 september släpps ditt album På Nordpolen. Vad händer efter det?
- Vet inte. Några spelningar är väl inbokade är jag rädd.

Du gillar inte att spela live?
- Både och. Det är så otacksamt. Folk betalar en hundring och går in. Sedan har de mage att kritisera mig, som gett allt jag har och vet att jag kommer ligga och stirra i taket dagarna efter. Det tar sån tid att återhämta sig. En del tycker å andra sidan att det är det bästa de sett. Om en endaste person tycker så, så är det ju värt det.

Fast det borde väl vara bättre än artister som alltid får medelbetyg och halvbra recensioner?
– Ja. Det tyder väl på att man gör något rätt i alla fall, att folk blir så provocerade. Men jag vet inte hur många spelningar till jag kommer att klara av. Kanske får börja göra tråkiga, mindre utelämnande framträdanden där jag gömmer mig bakom något instrument. Då skulle väl dom som gillar slätstrukna saker sluta kritisera mig.

Reportage från Voltfestivalen

Reportage från den elektroniska musikfestivalen Volt på Konserthuset i Uppsala. Publicerad i Upsala Nya Tidning 2008.

Med närmare 40 programpunkter förvandlades Konserthuset i Uppsala på lördagskvällen till Sveriges centrum för elektronisk musik. Spännvidden mellan genrerna var stor liksom den något snålt tilltagna publikens reaktioner.

I invigningstalet citerar Konserthusets VD Magnus Bäckström arrangören Håkan Lidbo, som har sagt att Uppsala Konsert & Kongress ser ut som elektronika. Han förklarar fenomenet med att den danska arkitekten Jesper Svenbro är ett stort fan av musikstilen.
Som för att markera att resten av kvällens avsaknad av ”riktiga” instrument lämnar Omnibus kammarblåsare över stafettpinnen genom att spela några svenska technoklassiker. Resultatet låter märkligt platt och som för att understryka hur tråkigt allt som inte framförs med syntar och datorer är står kammarblåsarna i utkanten av Stora salens scen med ett blekt sken över sig.
Den för kvällen ihopsatta analogiska syntsymfoniorkestern tar vid. Den är ihopsatt av artister som Erik Möller, Raiders of the Lost Arp och Kristofer Ulves och syntar som inte får vara tillverkade senare än 1983. Musiken som klangmässigt ligger nära Jean Michel Jarre kränger sig fram under 15 minuter och hinner med att låta både klassisk symfoni och obskyr konstmusik. Det man framförallt slås av är hur genuint elektroniskt det låter. De äldre syntarna saknar varje tillstymmelse till att påminna om verkligheten.

Kvällen rullar på med vitt skilda akter som dj:n Li’l Jill, konstmusikrockiga Uppsalabandet Differnet och Mokira innan det är dags för Volts stora dragplåster GAS strax efter elva på kvällen. Tyska Wolfgang Voight, som förutom GAS använder sig av artistnamn som Auftrieb, Brom, Popacid, Riss, RX7, Strass, Studio 1, Vinyl Countdown, har genom åren rört sig mellan techno och ambient. På den pågående turnén har han valt att koncentrera sig på det senare inför sittande publik. Det innebär drömlik musik till långsamt skiftande psykedeliska projektioner. Många lämnar Stora salen efter en stund, andra sitter kvar.
– Han hade fruktansvärt dålig scennärvaro. Man kan ju undra om han spelade eller kollade sina mejl, säger en kille som vill bli kallad Elk när han kommer ut.
Under GAS konsert gapar resten av Konserthusets salar mest tomt och stämningen känns lite avslagen. Enligt programmet har DJ Mikronesien en ”oerhörd känsla för vad golvet behöver”. Det demonstrerar hon i Vita korridoren genom att piska publiken med stenhård techno som får en liten men entusiastisk skara att dansa.
Den blir större när konserten i Stora salen tar slut och efter allt sittande verkar många danssugna. För Maria Enerud var GAS konsert allt hon kunde önska sig.
– Han liksom grävde ned ens hjärna och trampade på den, säger hon.

Med hård fast samtidigt popig techno får Tomas Andersson publiken på dansfötter i Sal B. Danska Cassy tar vid och när duon Dada Life röjer loss under den sista timmen finns det ingen som klarar av att stå still.
– Miljön är underbart minimalistisk och det är ett jättebra initiativ att arrangera en sådan här festival. Samtidigt känns stämningen lite typiskt svenskt tråkig. Om samma sak hände i Berlin skulle det vara dimmigt, mörkt och fullt av pumpade bögar som satte på varandra, säger Tatjana Boric.

Konsertrecension - The Thing

Recension av jazztrion The Thing i Upsala Nya Tidning 2007.

Enligt Andreas Jakobsson kan The Thing vara både det bästa och sämsta som har hänt jazzen de senaste åren.

MUSIK
The Thing
Konserthuset, Uppsala, tisdag
Fyra kajor
Förra året sågade en mossig recensent den israeliska basisten Avishai Cohen genom att hävda att han var macho och konserten mest ett exponerande av musikernas tekniska kunnande. Han skulle förmodligen ha mått illa av The Things inledning på Konserthuset.
Paal Nilssen-Love spelar på trummorna som om han var inne ett oändligt långt speedmetallsolo. Ingebrigt Haker Flaten sliter och rycker i basen, som om han vill ha ihjäl den. Och Mats Gustafssons saxofon brölar som ett dödsångestridet djur.
Låtarna styckas upp i småbitar, slits sönder och mosas samman i långa låtklumpar. Och till skillnad från matprogram i tv har inget förberetts innan för att spara tid. Musiken styckas, slits och mosas i samma ögonblick som den spelas. Om jazz var idrott skulle The Thing vara ultimate fighting. Med en liten smula isdans. För det kommer lugnare partier också, där det trevas och petas för att hitta ett bra tillfälle att ta spjärn ifrån och gå till ny attack.
I John Carpenters klassiska skräckfilm från 1982 råkar en grupp polarforskare på en utomjordisk organism som likt en sjukdom tar sig in i och tar över deras kroppar utan att det först märks på dem. En osäkerhet om vilka av de andra som ”smittats” ger ett krypande obehag som eskalerar i ren skräck när någon avslöjas och förvandlas.
Om jazz var film skulle The Thing vara filmen med samma namn (vilket jag gissar också är tanken bakom namnet). Den obehagliga grundkänslan i John Carpenters verk är identiskt med musiken på scenen.
Som för att understryka machoimagen bär de tre musikerna t-tröjor från Ruby’s Barbecue Restaurant i Texas. Men när Mats Gustafsson i slutet av konserten säger, ”jag hoppas ni åker till Texas och går på Rubys snart” handlar det förstås om att bryta mot och driva med tabun också. Inom konstmusiksmittad jazz är det knappast okej att vara sponsrade i allas ögon.
Om jazz var jazz skulle The Thing vara framgångsrika terrorister som sprängde sönder allt gammalt och heligt. Och eftersom jazz är jazz så kan The Thing vara både det bästa och sämsta som har hänt den de senaste åren.

tisdag 8 mars 2011

Uppsalas reggaehistoria

Artikel publicerad inför Uppsala Reggaefestival 2007 i Upsala Nya Tidning.


Att Uppsala är Sveriges reggaehuvudstad är det inte längre många som har några invändningar emot. Men hur och när började det? UNT: s Andreas Jakobsson bestämde sig för att undersöka varför just universitetsstaden i skuggan av Stockholm visade sig vara en så bra grogrund för den karibiska baktaktsmusiken.

– ”I want to go and stand there” brukar artisterna säga när jag visar dem bilden där Haile Selassie står på trappan till tågstationen i Uppsala, berättar Yared Tekeste.
Allt förnuft säger att det är en slump. Men det går ändå inte att låta bli att fundera på om Haile Selassies Uppsalabesök 1924 kan ha något att göra med att Uppsala 77 år senare utsågs till Skandinaviens reggaemecka av TV4. Haile Selassie eller Ras Tafari Mekonnen, som han hette innan kröningen, var mellan 1930 och 1974 Etiopiens kejsare och var enligt Rastafarireligionen Messias, Guds budbärare på Jorden.
Även året 1975, då Haile Selassie dog, är viktigt ur en Uppsalareggaeaspekt. Det var då Yared Tekeste, som senare skulle starta Skandinaviens första reggaefestival, kom till stan efter att ha flytt hemlandet Eritreas befrielsekrig mot just Etiopien.
Den enda reggaen Yared Tekeste hade kommit i kontakt med då var Jimmy Cliffs Unlimited, som han inte ens visste kallades reggae. Men det skulle snart bli mer. Liksom för många andra började det med Bob Marley. Yared Tekeste lyssnade på liveskivan från 1975 och blev fast.

1977 hade den engelske dubpoeten Linton Kwesi Johnson just släppt sitt debutalbum och följde upp den med en turné som hade vägarna förbi Uppsala. Han spelade på V-Dala nation för en fåtalig publik. Yared Tekste var där. Han var även på Bob Marleys spelning på Gröna Lund 1978 och träffade legenden backstage. Yared Tekeste berättar att han upptäckte även andra reggaeartister och började dj:a på fester.
– Det var inte som nu att man kunde ordna klubb på någon krog, berättar han. Vi ordnade festerna själv i olika hyresgästlokaler. Reggaen var kontroversiell och det var väl inte så konstigt då när den var helt ny. Det är konstigare att den verkar vara det fortfarande. Rackis var ett undantag. Där kunde vi ordna reggaekvällar ganska tidigt.

Att det inte var helt lätt att tycka om reggae när musikstilen var ny kan även Magnus Hjalmarsson och Stefan Trepkow, som 1982 startade bandet Dublin, intyga.
– Innan en spelning på en fritidsgård i Knivsta fick vi höra att en kurator på skolan uppmanat skolbarnen att inte gå dit och titta eftersom vi var knarkare, säger Stefan Trepkow. Det var helt absurt. Vi var 16-17 år och hade inte ens smakat folköl.
På affischen till en annan spelning stod de omnämnda som ”popbandet Dublin”. Reggaeband fick det inte stå, det var för kontroversiellt.
Att en intellektuell baktaktsartist som Linton Kwesi Johnsson skulle påverka reggaescenen i en universitetsstad känns logiskt. Han genomförde nämligen inte bara Uppsalas första reggaespelning 1977. Det var även på en konsert med honom i Stockholm som Magnus Hjalmarsson och Stefan Trepkow träffades första gången.
– Jag hade hört talas om Stefan, berättar Magnus Hjalmarsson. Att han spelade saxofon och gillade reggae. Jag och trummisen Peter Lennström hade redan börjat jamma en del ihop på högstadiet, men kände att vi behövde blås, för det skulle man ju ha i ett reggaeband.
Stefan Trepkow fick sjunga för att saxofon var det instrumentet som låg närmast sång. Och åtminstone Uppsalaborna skulle långsamt vänja sig vid baktakten från Dublin, som snart bytte namn till Natural Way och blev stans hittills största reggaeband.
När Natural Way var som störst i mitten av 90-talet fyllde de Barowiak (nuvarande Birger Jarl) till sista ståplatsen och det hände att de spelade två fullsatta kvällar i rad på Rackis.
Debutalbumet 1924, vars titel anspelar på Haile Selassies Uppsalabesök, som släpptes 1995 räknas fortfarande av många som den bästa svenska reggaeskivan någonsin. Det andra albumet, med gästartister som Viktoria Tolstoy, Papa Dee och Chilly & Leafy, föll på målsnöret hos ett av de största svenska skivbolagen. Bland annat därför att det var för stort jobb att reda ut musikrättigheterna med alla gästerna. Det har fortfarande inte getts ut.
– Den konstigaste konsertupplevelsen under alla åren måste ha varit när vi spelade i på en bluesfestival i Ungern och en stor del av publiken stod framför scenen och sniffade lim, säger Stefan Trepkow.
Enligt de flesta man pratar med var Natural Way, som lades ner 2003, inte bara Uppsalas största reggaeband utan också det första. Det visar sig dock inte vara sant. Magnus Hjalmarsson berättar att det som fick honom att bli intresserad av reggae var ett kassettband av ett annat Uppsalaband vid namn Jamdown.
– Först hette vi Washroom Rockers eftersom vi repade i mormors tvättstuga, berättar Peter Kohlm när jag ringer upp honom. Vi var egentligen ett hobbyband och gjorde aldrig några spelningar.
Anledningen att kassettbandet Jamdown Showcase kom till var en annons i musiktidningen Schlager. Tidningen skulle kartlägga Sveriges reggaescen och bad band att skicka in sina inspelade alster. Jamdown spelade in ett par låtar och skickade dem. Folk på tidningen gillade vad de hörde och frågade om det fanns någon möjlighet att höra mer. De tre bandmedlemmarna svarade ja och spelade in en hel kassett, med tre låtar på varje sida och dubversioner av varje låt.
– Vi fick faktiskt riktigt bra recensioner både i Schlager och reggaefanzinet Lidensåg, minns Peter Kohlm.
Blev ni inte taggade att göra livespelningar av den positiva responsen?
– Nej, det blev aldrig så. Andra intressen tog över och efter ett par år lade vi ner bandet.
Efter en del rundringningar visar det sig att Natural Way faktiskt inte ens var det näst första bandet. Inte om man räknar in Mighty Skankers, som inte var ett renodlat reggaeband, men som förutom calypso och soca även hade mycket reggae på repertoaren. Peter Ericson berättar att mycket av den musikaliska inspirationen kom från resor han och Christer Lindahl gjorde till Västindien. Även det bandet lades dock ned efter några få år. Under 80-talet hade även många andra Uppsalaband enstaka reggaelåtar på sina spellistor.

Yared Tekestes inträde i musikarrangörsvärlden kan te sig som en slump. Själv tror han dock att han kommit in på den banan ändå. Det engelska reggaebandet Misty In Roots spelade på galan Rock Against Racism i Uppsala 1979.
– Eftersom jag var den enda i publiken som hade dreadlocks så såg killarna i bandet mig och började prata efter spelningen.
Han följde med på efterfest och morgonen efter gick han till dåvarande Scandic hotell och åt frukost med medlemmarna. De frågade vad han jobbade med och när han berättade att han arbetslös sade de att de skulle behöva någon som honom som kunde ta hand om det praktiska på turnén. Yared Tekeste gick hem och packade väskan och en timme senare var de på väg.
– Vi var ute på turnén flera månader och jag träffade bland annat medlemmarna i The Clash och The Police, berättar Yared Tekste.
När en arrangör senare ville boka Misty In Roots för en spelning i Stockholm meddelade gruppen att alla bokningar gick via Yared i Uppsala. Karriären som konsertarrangör började så smått.
– Men mest vidarebefordrade jag bara band till Rackis och andra ställen utan att ta något betalt för det. Jag ville bara se bra konserter i Uppsala.

Sett till antalet band exploderade Uppsalas reggaescen på 90-talet. Band som Roots Defenders, Ahimsa, Majestic Vibes och Zion Collective kom i en andra, större våg.
– Jag tror att det hade mycket att göra med att Natural Way var så stora i Uppsala, säger Peter Ekengren, som med artistnamnet Ras Peter sjungit med bland andra Zion Collective och Meditative Sounds. När jag var 15 plankade jag in för att se dem. Natural Way var det absolut coolaste man kunde se.
Peter Ekengren tror att en av anledningarna till att reggaen blivit så stor just i Uppsala är att den genom universitetet alltid varit mångkulturell. Det har alltid funnits en genomströmning av utbytesstudenter och gästlärare.
– Jag tror heller inte att segregationen är lika stor i Uppsala som i många andra städer. Men att Yared ordnat så många spelningar i stan har självklart också bidragit till att inspirera stans musiker.

I slutet av 90-talet blev Meditative Sounds Uppsalas första riktiga soundsystem, genom att bygga en egen anläggning. Det var också på 90-talets sista år som Yared Tekeste gjorde ett test inför en kommande reggaefestival. Utomhusspelningen med Burning Spear i Parksnäckan i Uppsala.
– Uppslutningen blev enorm och då tänkte jag, ”okej, då kör vi”, berättar han.
Två år senare arrangerade han den första upplagan av Uppsala Reggaefestival, som var en endagsfestival på Fyrishov. Sedan dess har den växt både i antalet dagar, antalet artister och besökssiffror.
På förra årets festival, 2007, fick publiken även höra artister som är del i en eventuell tredje Uppsalavåg. Lancy Rankin, Kollektiv Kanalisering och Natural Way-basisten Magnus Hjalmarssons son Junior Natural. Men det är i så fall en annan historia.
Andreas Jakobsson

Tidslinje:

Ev. 1924 Haile Selassie besöker Uppsala.

1975 Yared Tekeste flyttar till Uppsala.

1977 Linton Kwesi Johnson spelar på V-Dala nation.

1979 Yared Tekste åker på Europaturné med Misty In Roots.

1980 Jamdown släpper kassettbandet Jamdown Showcase.

1982 Dublin bildas.

1984 Dublin byter några medlemmar och döper om bandet till Natural Way.

1989 Burning Spear spelar på Folkets hus i Uppsala.

1990-96 Band som Roots Defenders, Ahimsa, Zion Collective med flera kommer i en andra våg.

1998 Uppsalas första ”riktiga” soundsystem Meditative Sounds bildas.

2001 Första upplagan av Uppsala Reggaefestival arrangeras på Fyrishov.

2003 Uppsala Reggaefestival blir en tvådagarsfestival.

2006 Uppsala Reggaefestival utökas till tre dagar.

2007 Junior Natural debuterar med singeln No 1 Girl på Bob Marleys gamla skivbolag Tuff Gong.