Recension från getaway Rock Festival

Recension från Getaway Rock Festival dag 2. Publicerad i Gefle Dagblad 2010.

Getaway Rock Festival

Gävle, fredag

"Hårdrockare är bögiga" hade någon skrivit med Dymotext på gamla Club Monsters toalettdörr. Dymoklottraren hade kanske rätt i vissa fall, men ganska sällan på Getaway.
På den nystartade festivalen har man valt att mest koncentrera sig på metal av hårdare kaliber än pudelrock och därmed sluppit det mesta av spandex med hål för skinkorna och permanentat hår.
Overkill är ett tidigt startskott för en fredagskväll späckad med machoinslag. På ett bra sätt. Muskler, tatueringar och åskdundrande riff krossar alla queerfunderingar effektivt.
Det hårdaste bandet, Raised Fist, lyckas samtidigt vara det mest sympatiska.
– Fan vad skönt det är att göra en festival i Norrland, säger Alexander Hagman.
I mellansnacken skulle han kunna vara en PR-kille för Getaway. I låtarna gör han sitt bästa för att trasha scenen, skada sig själv och skrika sönder rösten.
Hardcoreposerna sitter där de ska. Det är bara att adda en kopiös mängd energi så är det i hamn. Alexander Hagman påpekar att Raised Fist inte har några leopardbrallor eller skinnvästar, men ett jävla ös. Lite outsiders, men omöjliga att ignorera. Som måsskiten på en svart hårdrockströja i publiken.
Mustaschs popularitet har alltid förvånat mig och konserten på Getaway ger inga säkra svar. Kanske beror det på att de är ett slags hårdrockens Gyllene Tider. Metal i den mittersta mittfåran med drag av alla genrer. Inte för hårt, inte för mjäkigt och ingen image som stöter bort någon. Bara provocerande tråkig mellanmjölksrock för folk som inte orkar reflektera på varför de lyssnar.
Merparten av Getawaypubliken håller inte med.
– Gillar ni hårdrock? frågar Ralf Gyllenhammar.
– Ja, svarar publiken.
Ungefär där når konserten sitt djupaste djup. Jag sätter mig i skuggan och väntar ut slutet.
Det är omöjligt att inte älska Lemmy. Som en VD med koll har han arbetat sig upp från botten. Började som roadie och blev "The King of Hardrock" som det står på flera besökares T-tröjor.
Med den utgångspunkten och faktumet att Motörhead ska låta skitigt och risig är det svårt att misslyckas. På Hovet i Stockholm för tre år sedan gjorde det kassa ljudet att alla nyanser försvann och bara Lemmys karisma fanns kvar.
På Getaway är ljudet helt osannolikt bra och Lemmy axlar kungamanteln med ett värdigt lugn. Så långt allt bra, men helst skulle det gärna få bjudas på något mer än det förväntade. Man vet redan att Lemmy har den coolaste rockrösten, att han "been there, done that" och gillar ett ruffigt sound. Det skulle behövas ett par ryggradslåtar som "Killed by Death" och "Ace of Spades" till. Där Lemmy och resten av gänget kan slappna av och frihjula genom upploppet mot efterfesten.