Konsertrecension - Nick Cave and the Bad Seeds

Publicerad i Uppsala Nya Tidning 2008.

Enligt Andreas Jakobsson går Nick Caves konsert på Annexet från malande mörk frustration till ”fucking great”.

MUSIK
Nick Cave and the Bad Seeds
Annexet, Stockholm, lördag
Fyra kajor

Senaste albumet Dig, Lazarus, dig vittnar om det, men inte lika tydligt som inledningen på konserten på Annexet. Nick Cave har på äldre dagar börjat blicka tillbaka till sin 80-talstid. Och egentligen är det väl logiskt att den självklara arvtagaren till epitetet ”The man in black” längtar tillbaka till Berlins skumma nattklubbar och heroinmissbruk när han blir nostalgisk, även om det känns absurt.
I föredraget The secret life of the love song som Nick Cave höll 1999 konstaterar han att han är ”happy to be sad”, men det är inte i första hand sorgsenhet som speglas i den här konsertens början. Snarare en malande, mörk frustration, där melodierna får stå tillbaka för industriskrammel. Nick Cave rycker och svingar gitarren, men trots en övermäktig version av Tupelo, som antagligen är just så manglig som Cave önskade att den en gång skulle bli när han skrev den på 80-talet, känns det ganska platt. Det märks också på publiken, som snarare verkar lite förvånad än tänd. ”Är det jag väntat på i sju år inte bättre än såhär” går att utläsa i mångas ansikten.
I och med låten Red right hand vänder det. Pianoslingorna vävs in och The Bad Seeds patenterade sound, en röra av genrer och influenser blir komplett. I samma stund känns det också som att huvudrollsinnehavaren själv börjar slappna av. Han skojar och tjafsar med publiken. Kallar en kille som börjar sjunga på fel ställe, ”fucking idiot!” när publiken får ersätta London Community Gospel Choir i The lyre of Orpheus och använder en uppkastad röd sjal som särk.
Musikaliskt visar han ännu en gång att Papa won’t leave you Henry är världens kanske effektivaste livelåt och att det faktiskt fortfarande finns spår av aspekter kvar att klämma ut ur Stagger Lee. Nick Cave själv har i många intervjuer påpekat att hans texter är fulla av humor. Det är sant, fast den oftast är becksvart, och live går den fram tydligare genom mellansnack och förtydligande betoningar. Ett av Caves schizofrena mellansnack kan fungera som en sammanfattning av hela konserten. ”It’s a sad song. And a funny song. And in a way a beautiful song. And a happy song....and fucking great”.