Regnigt och rockigt på Where the action is

Recension från festivalen Where the action is i Stockholm 2009.

Andreas Jakobsson såg Neil Young bidra till det anthem festivalen behövde på Where The Action Is.
MUSIK
Where The Action Is
The Pretenders, Seasick Steve, Florence Valentin, Pixies, Olle Ljungström, Neil Young & His Electric Band, m.fl.
Stora Skuggan, Stockholm, fredag

– Det känns lite som en låtsasfestival, säger en kille som går förbi.
Och det pyttelilla festivalområdet där majoriteten av besökarna bara går i en trekant mellan de två stora scenerna och ölområdet ger känslan av en lekplats för vuxna. Eller en skyddad verkstad för rockfans som inte pallar att vara hemifrån och sova i tält.
I den verkstaden är kultfiguren Seasick Steve den tidiga kvällens mästare när han visar hur man fångar bluesens hela essens med hjälp av bara en trumslagare och en tresträngad gitarr. Så övertygande att man undrar vad alla gitarrister som inte fått en hjärtattack ska med resterande tre strängar till. Förklaringen kommer när konserten trots alla välgörande tempobyten blir monoton. Höjdpunkten blir Dog house blues där Steve berättar hur han blev förpassad till livet som luffare av sin styvfar när han var 13 år och rockar som ett helt punkband i refrängen.
Pixies är inte att band som direkt tokröjer på scenen. Istället står de mest klädsamt stilla och låter musiken röja åt dem. Med klassiker som Dig for fire och Debaser behöver de heller inte göra mer än att spela upp dem och stoltsera med att ha lärt sig frasen ”tusen tack” 1000 gånger för att alla ska bli nöjda. Vad Seasick Steve tycker om Pixies är osäkert. Blueskungen ställer sig i publiken med en vinpava i hängselbyxbakfickan och diggar riktigt friskt, men går efter bara en låt.
Kvällens stora freakmedalj går till den lokala hjälten Olle Ljungström, som rullar in i rullstol och jämför sitt band med ett gäng valiummissbrukare.
– Jag hör inte en skit av vad jag sjunger för att basen bara smattrar och trots att jag läser texterna innantill så glömmer jag bort dem. Tack och lov så regnar det ju i alla fall, säger han efter två låtar.
Det går ganska bra ändå. Sången är fortsatt väl svajig, men citatmaskinen Ljungströms charm är svår att värja sig mot och låtmaterialet förstås starkt.
När Neil Young kliver upp är hela områdets ansikten riktade mot The Mirror-scenen. Legenden ger också en skön retrotripp. Skippar det mesta av sin senare katalog och bjuder friskt på klassiker. De halvakustiska versionerna av Heart of gold och Old man får stora delar av publiken att sucka av vällust och när den elektriska delen drar igång med Hey hey, my my (into the black) får WTAI just det anthem som festivalen behöver för att rättfärdiga varför flera tusen människor går i ett lämmeltåg de 300 meterna mellan konserter som avlöser varandra exakt på minuten i regnet. Det handlar om rockmusik och ren avkoppling och egentligen inte mycket mer.