Konsertrecension - The Thing

Recension av jazztrion The Thing i Upsala Nya Tidning 2007.

Enligt Andreas Jakobsson kan The Thing vara både det bästa och sämsta som har hänt jazzen de senaste åren.

MUSIK
The Thing
Konserthuset, Uppsala, tisdag
Fyra kajor
Förra året sågade en mossig recensent den israeliska basisten Avishai Cohen genom att hävda att han var macho och konserten mest ett exponerande av musikernas tekniska kunnande. Han skulle förmodligen ha mått illa av The Things inledning på Konserthuset.
Paal Nilssen-Love spelar på trummorna som om han var inne ett oändligt långt speedmetallsolo. Ingebrigt Haker Flaten sliter och rycker i basen, som om han vill ha ihjäl den. Och Mats Gustafssons saxofon brölar som ett dödsångestridet djur.
Låtarna styckas upp i småbitar, slits sönder och mosas samman i långa låtklumpar. Och till skillnad från matprogram i tv har inget förberetts innan för att spara tid. Musiken styckas, slits och mosas i samma ögonblick som den spelas. Om jazz var idrott skulle The Thing vara ultimate fighting. Med en liten smula isdans. För det kommer lugnare partier också, där det trevas och petas för att hitta ett bra tillfälle att ta spjärn ifrån och gå till ny attack.
I John Carpenters klassiska skräckfilm från 1982 råkar en grupp polarforskare på en utomjordisk organism som likt en sjukdom tar sig in i och tar över deras kroppar utan att det först märks på dem. En osäkerhet om vilka av de andra som ”smittats” ger ett krypande obehag som eskalerar i ren skräck när någon avslöjas och förvandlas.
Om jazz var film skulle The Thing vara filmen med samma namn (vilket jag gissar också är tanken bakom namnet). Den obehagliga grundkänslan i John Carpenters verk är identiskt med musiken på scenen.
Som för att understryka machoimagen bär de tre musikerna t-tröjor från Ruby’s Barbecue Restaurant i Texas. Men när Mats Gustafsson i slutet av konserten säger, ”jag hoppas ni åker till Texas och går på Rubys snart” handlar det förstås om att bryta mot och driva med tabun också. Inom konstmusiksmittad jazz är det knappast okej att vara sponsrade i allas ögon.
Om jazz var jazz skulle The Thing vara framgångsrika terrorister som sprängde sönder allt gammalt och heligt. Och eftersom jazz är jazz så kan The Thing vara både det bästa och sämsta som har hänt den de senaste åren.