Uppsalas reggaehistoria

Artikel publicerad inför Uppsala Reggaefestival 2007 i Upsala Nya Tidning.


Att Uppsala är Sveriges reggaehuvudstad är det inte längre många som har några invändningar emot. Men hur och när började det? UNT: s Andreas Jakobsson bestämde sig för att undersöka varför just universitetsstaden i skuggan av Stockholm visade sig vara en så bra grogrund för den karibiska baktaktsmusiken.

– ”I want to go and stand there” brukar artisterna säga när jag visar dem bilden där Haile Selassie står på trappan till tågstationen i Uppsala, berättar Yared Tekeste.
Allt förnuft säger att det är en slump. Men det går ändå inte att låta bli att fundera på om Haile Selassies Uppsalabesök 1924 kan ha något att göra med att Uppsala 77 år senare utsågs till Skandinaviens reggaemecka av TV4. Haile Selassie eller Ras Tafari Mekonnen, som han hette innan kröningen, var mellan 1930 och 1974 Etiopiens kejsare och var enligt Rastafarireligionen Messias, Guds budbärare på Jorden.
Även året 1975, då Haile Selassie dog, är viktigt ur en Uppsalareggaeaspekt. Det var då Yared Tekeste, som senare skulle starta Skandinaviens första reggaefestival, kom till stan efter att ha flytt hemlandet Eritreas befrielsekrig mot just Etiopien.
Den enda reggaen Yared Tekeste hade kommit i kontakt med då var Jimmy Cliffs Unlimited, som han inte ens visste kallades reggae. Men det skulle snart bli mer. Liksom för många andra började det med Bob Marley. Yared Tekeste lyssnade på liveskivan från 1975 och blev fast.

1977 hade den engelske dubpoeten Linton Kwesi Johnson just släppt sitt debutalbum och följde upp den med en turné som hade vägarna förbi Uppsala. Han spelade på V-Dala nation för en fåtalig publik. Yared Tekste var där. Han var även på Bob Marleys spelning på Gröna Lund 1978 och träffade legenden backstage. Yared Tekeste berättar att han upptäckte även andra reggaeartister och började dj:a på fester.
– Det var inte som nu att man kunde ordna klubb på någon krog, berättar han. Vi ordnade festerna själv i olika hyresgästlokaler. Reggaen var kontroversiell och det var väl inte så konstigt då när den var helt ny. Det är konstigare att den verkar vara det fortfarande. Rackis var ett undantag. Där kunde vi ordna reggaekvällar ganska tidigt.

Att det inte var helt lätt att tycka om reggae när musikstilen var ny kan även Magnus Hjalmarsson och Stefan Trepkow, som 1982 startade bandet Dublin, intyga.
– Innan en spelning på en fritidsgård i Knivsta fick vi höra att en kurator på skolan uppmanat skolbarnen att inte gå dit och titta eftersom vi var knarkare, säger Stefan Trepkow. Det var helt absurt. Vi var 16-17 år och hade inte ens smakat folköl.
På affischen till en annan spelning stod de omnämnda som ”popbandet Dublin”. Reggaeband fick det inte stå, det var för kontroversiellt.
Att en intellektuell baktaktsartist som Linton Kwesi Johnsson skulle påverka reggaescenen i en universitetsstad känns logiskt. Han genomförde nämligen inte bara Uppsalas första reggaespelning 1977. Det var även på en konsert med honom i Stockholm som Magnus Hjalmarsson och Stefan Trepkow träffades första gången.
– Jag hade hört talas om Stefan, berättar Magnus Hjalmarsson. Att han spelade saxofon och gillade reggae. Jag och trummisen Peter Lennström hade redan börjat jamma en del ihop på högstadiet, men kände att vi behövde blås, för det skulle man ju ha i ett reggaeband.
Stefan Trepkow fick sjunga för att saxofon var det instrumentet som låg närmast sång. Och åtminstone Uppsalaborna skulle långsamt vänja sig vid baktakten från Dublin, som snart bytte namn till Natural Way och blev stans hittills största reggaeband.
När Natural Way var som störst i mitten av 90-talet fyllde de Barowiak (nuvarande Birger Jarl) till sista ståplatsen och det hände att de spelade två fullsatta kvällar i rad på Rackis.
Debutalbumet 1924, vars titel anspelar på Haile Selassies Uppsalabesök, som släpptes 1995 räknas fortfarande av många som den bästa svenska reggaeskivan någonsin. Det andra albumet, med gästartister som Viktoria Tolstoy, Papa Dee och Chilly & Leafy, föll på målsnöret hos ett av de största svenska skivbolagen. Bland annat därför att det var för stort jobb att reda ut musikrättigheterna med alla gästerna. Det har fortfarande inte getts ut.
– Den konstigaste konsertupplevelsen under alla åren måste ha varit när vi spelade i på en bluesfestival i Ungern och en stor del av publiken stod framför scenen och sniffade lim, säger Stefan Trepkow.
Enligt de flesta man pratar med var Natural Way, som lades ner 2003, inte bara Uppsalas största reggaeband utan också det första. Det visar sig dock inte vara sant. Magnus Hjalmarsson berättar att det som fick honom att bli intresserad av reggae var ett kassettband av ett annat Uppsalaband vid namn Jamdown.
– Först hette vi Washroom Rockers eftersom vi repade i mormors tvättstuga, berättar Peter Kohlm när jag ringer upp honom. Vi var egentligen ett hobbyband och gjorde aldrig några spelningar.
Anledningen att kassettbandet Jamdown Showcase kom till var en annons i musiktidningen Schlager. Tidningen skulle kartlägga Sveriges reggaescen och bad band att skicka in sina inspelade alster. Jamdown spelade in ett par låtar och skickade dem. Folk på tidningen gillade vad de hörde och frågade om det fanns någon möjlighet att höra mer. De tre bandmedlemmarna svarade ja och spelade in en hel kassett, med tre låtar på varje sida och dubversioner av varje låt.
– Vi fick faktiskt riktigt bra recensioner både i Schlager och reggaefanzinet Lidensåg, minns Peter Kohlm.
Blev ni inte taggade att göra livespelningar av den positiva responsen?
– Nej, det blev aldrig så. Andra intressen tog över och efter ett par år lade vi ner bandet.
Efter en del rundringningar visar det sig att Natural Way faktiskt inte ens var det näst första bandet. Inte om man räknar in Mighty Skankers, som inte var ett renodlat reggaeband, men som förutom calypso och soca även hade mycket reggae på repertoaren. Peter Ericson berättar att mycket av den musikaliska inspirationen kom från resor han och Christer Lindahl gjorde till Västindien. Även det bandet lades dock ned efter några få år. Under 80-talet hade även många andra Uppsalaband enstaka reggaelåtar på sina spellistor.

Yared Tekestes inträde i musikarrangörsvärlden kan te sig som en slump. Själv tror han dock att han kommit in på den banan ändå. Det engelska reggaebandet Misty In Roots spelade på galan Rock Against Racism i Uppsala 1979.
– Eftersom jag var den enda i publiken som hade dreadlocks så såg killarna i bandet mig och började prata efter spelningen.
Han följde med på efterfest och morgonen efter gick han till dåvarande Scandic hotell och åt frukost med medlemmarna. De frågade vad han jobbade med och när han berättade att han arbetslös sade de att de skulle behöva någon som honom som kunde ta hand om det praktiska på turnén. Yared Tekeste gick hem och packade väskan och en timme senare var de på väg.
– Vi var ute på turnén flera månader och jag träffade bland annat medlemmarna i The Clash och The Police, berättar Yared Tekste.
När en arrangör senare ville boka Misty In Roots för en spelning i Stockholm meddelade gruppen att alla bokningar gick via Yared i Uppsala. Karriären som konsertarrangör började så smått.
– Men mest vidarebefordrade jag bara band till Rackis och andra ställen utan att ta något betalt för det. Jag ville bara se bra konserter i Uppsala.

Sett till antalet band exploderade Uppsalas reggaescen på 90-talet. Band som Roots Defenders, Ahimsa, Majestic Vibes och Zion Collective kom i en andra, större våg.
– Jag tror att det hade mycket att göra med att Natural Way var så stora i Uppsala, säger Peter Ekengren, som med artistnamnet Ras Peter sjungit med bland andra Zion Collective och Meditative Sounds. När jag var 15 plankade jag in för att se dem. Natural Way var det absolut coolaste man kunde se.
Peter Ekengren tror att en av anledningarna till att reggaen blivit så stor just i Uppsala är att den genom universitetet alltid varit mångkulturell. Det har alltid funnits en genomströmning av utbytesstudenter och gästlärare.
– Jag tror heller inte att segregationen är lika stor i Uppsala som i många andra städer. Men att Yared ordnat så många spelningar i stan har självklart också bidragit till att inspirera stans musiker.

I slutet av 90-talet blev Meditative Sounds Uppsalas första riktiga soundsystem, genom att bygga en egen anläggning. Det var också på 90-talets sista år som Yared Tekeste gjorde ett test inför en kommande reggaefestival. Utomhusspelningen med Burning Spear i Parksnäckan i Uppsala.
– Uppslutningen blev enorm och då tänkte jag, ”okej, då kör vi”, berättar han.
Två år senare arrangerade han den första upplagan av Uppsala Reggaefestival, som var en endagsfestival på Fyrishov. Sedan dess har den växt både i antalet dagar, antalet artister och besökssiffror.
På förra årets festival, 2007, fick publiken även höra artister som är del i en eventuell tredje Uppsalavåg. Lancy Rankin, Kollektiv Kanalisering och Natural Way-basisten Magnus Hjalmarssons son Junior Natural. Men det är i så fall en annan historia.
Andreas Jakobsson

Tidslinje:

Ev. 1924 Haile Selassie besöker Uppsala.

1975 Yared Tekeste flyttar till Uppsala.

1977 Linton Kwesi Johnson spelar på V-Dala nation.

1979 Yared Tekste åker på Europaturné med Misty In Roots.

1980 Jamdown släpper kassettbandet Jamdown Showcase.

1982 Dublin bildas.

1984 Dublin byter några medlemmar och döper om bandet till Natural Way.

1989 Burning Spear spelar på Folkets hus i Uppsala.

1990-96 Band som Roots Defenders, Ahimsa, Zion Collective med flera kommer i en andra våg.

1998 Uppsalas första ”riktiga” soundsystem Meditative Sounds bildas.

2001 Första upplagan av Uppsala Reggaefestival arrangeras på Fyrishov.

2003 Uppsala Reggaefestival blir en tvådagarsfestival.

2006 Uppsala Reggaefestival utökas till tre dagar.

2007 Junior Natural debuterar med singeln No 1 Girl på Bob Marleys gamla skivbolag Tuff Gong.