Nordpolen på väg från Uppsala

Intervju med electronicaartisten Nordpolen. Publicerad i Upsala Nya Tidning 2008.

Nordpolen eller Pelle Hellström, som han egentligen heter är bosatt i Uppsala. Men försöker hålla sig borta från stan så mycket som möjligt. Den 24 september släpps debutalbumet På Nordpolen på skivbolaget Sincerely yours.

– Jag är trött på att bo i Uppsala och jag har knappt några vänner där. Alla jag känner bor i Stockholm och efter att ha bott i Uppsala nästan hela livet känns det som att jag har gjort mitt där. Det är ju inte så roligt att bo i Stockholm heller, men i Sverige är det enda alternativet.

Du har sysslat med musik länge. Varför är du albumaktuell just nu?
- Det är först nu det har blivit tillräckligt bra. Jag har gjort många dåliga grejer genom åren som har lett fram till det här. Har inte halkat in på något bananskal som en del tror, detta har tagit mycket tid och ork.

Hur började det?
- När jag gick i sjuan började jag göra techno. Eller det kanske började med ett musikprogram som följde med på en av Clawfingers skivor förresten. Om man satte in skivan i datorn kunde man lägga ihop olika delar av musiken till egna låtar. Fan, det hade jag glömt.

Det kanske skulle vara läge för ett tack till Clawfinger i konvolutet till nästa skiva.
– Eller ett motsatsen till tack. Musiken är ju inget jag är glad över, skulle mycket hellre blivit typ civilingenjör. Jag skulle gärna byta bort Nordpolen mot lugn och ro.

Är det aldrig roligt att hålla på med musik?
– I en sekund här och där kan det vara kul. Egentligen kanske jag borde anpassa den här intervjun efter UNT: s läsare. De kommer ju att tycka att jag är dum i huvudet. Men man kan ju inte göra sig till. Det skiljer mig från de flesta artister. Jag har ingen image och går inte in i någon jävla skådespelarroll. För mig finns det ingen gräns mellan konsten och livet.

När jag lyssnade på kommande albumet kändes texterna så deppiga att jag nästan började fundera på om de var ironiska.
– Jaså. Nej, det är blodigt allvar. När jag skriver texter så tänker jag inte att de ska bli låtar. Jag avdramatiserar saker som händer och får perspektiv på dem genom att skriva ned dem på papper.

Hur går det till när de sedan blir låtar?
– Det är inte så konkret att jag sätter mig ned och jobbar nio till fem som Magnus Uggla och Nick Cave. Egentligen har jag ingen lust att prata om det. Jag vill heller inte veta hur andra gör musik. Det förstör allt ju.

Den 24 september släpps ditt album På Nordpolen. Vad händer efter det?
- Vet inte. Några spelningar är väl inbokade är jag rädd.

Du gillar inte att spela live?
- Både och. Det är så otacksamt. Folk betalar en hundring och går in. Sedan har de mage att kritisera mig, som gett allt jag har och vet att jag kommer ligga och stirra i taket dagarna efter. Det tar sån tid att återhämta sig. En del tycker å andra sidan att det är det bästa de sett. Om en endaste person tycker så, så är det ju värt det.

Fast det borde väl vara bättre än artister som alltid får medelbetyg och halvbra recensioner?
– Ja. Det tyder väl på att man gör något rätt i alla fall, att folk blir så provocerade. Men jag vet inte hur många spelningar till jag kommer att klara av. Kanske får börja göra tråkiga, mindre utelämnande framträdanden där jag gömmer mig bakom något instrument. Då skulle väl dom som gillar slätstrukna saker sluta kritisera mig.