Reportage från Voltfestivalen

Reportage från den elektroniska musikfestivalen Volt på Konserthuset i Uppsala. Publicerad i Upsala Nya Tidning 2008.

Med närmare 40 programpunkter förvandlades Konserthuset i Uppsala på lördagskvällen till Sveriges centrum för elektronisk musik. Spännvidden mellan genrerna var stor liksom den något snålt tilltagna publikens reaktioner.

I invigningstalet citerar Konserthusets VD Magnus Bäckström arrangören Håkan Lidbo, som har sagt att Uppsala Konsert & Kongress ser ut som elektronika. Han förklarar fenomenet med att den danska arkitekten Jesper Svenbro är ett stort fan av musikstilen.
Som för att markera att resten av kvällens avsaknad av ”riktiga” instrument lämnar Omnibus kammarblåsare över stafettpinnen genom att spela några svenska technoklassiker. Resultatet låter märkligt platt och som för att understryka hur tråkigt allt som inte framförs med syntar och datorer är står kammarblåsarna i utkanten av Stora salens scen med ett blekt sken över sig.
Den för kvällen ihopsatta analogiska syntsymfoniorkestern tar vid. Den är ihopsatt av artister som Erik Möller, Raiders of the Lost Arp och Kristofer Ulves och syntar som inte får vara tillverkade senare än 1983. Musiken som klangmässigt ligger nära Jean Michel Jarre kränger sig fram under 15 minuter och hinner med att låta både klassisk symfoni och obskyr konstmusik. Det man framförallt slås av är hur genuint elektroniskt det låter. De äldre syntarna saknar varje tillstymmelse till att påminna om verkligheten.

Kvällen rullar på med vitt skilda akter som dj:n Li’l Jill, konstmusikrockiga Uppsalabandet Differnet och Mokira innan det är dags för Volts stora dragplåster GAS strax efter elva på kvällen. Tyska Wolfgang Voight, som förutom GAS använder sig av artistnamn som Auftrieb, Brom, Popacid, Riss, RX7, Strass, Studio 1, Vinyl Countdown, har genom åren rört sig mellan techno och ambient. På den pågående turnén har han valt att koncentrera sig på det senare inför sittande publik. Det innebär drömlik musik till långsamt skiftande psykedeliska projektioner. Många lämnar Stora salen efter en stund, andra sitter kvar.
– Han hade fruktansvärt dålig scennärvaro. Man kan ju undra om han spelade eller kollade sina mejl, säger en kille som vill bli kallad Elk när han kommer ut.
Under GAS konsert gapar resten av Konserthusets salar mest tomt och stämningen känns lite avslagen. Enligt programmet har DJ Mikronesien en ”oerhörd känsla för vad golvet behöver”. Det demonstrerar hon i Vita korridoren genom att piska publiken med stenhård techno som får en liten men entusiastisk skara att dansa.
Den blir större när konserten i Stora salen tar slut och efter allt sittande verkar många danssugna. För Maria Enerud var GAS konsert allt hon kunde önska sig.
– Han liksom grävde ned ens hjärna och trampade på den, säger hon.

Med hård fast samtidigt popig techno får Tomas Andersson publiken på dansfötter i Sal B. Danska Cassy tar vid och när duon Dada Life röjer loss under den sista timmen finns det ingen som klarar av att stå still.
– Miljön är underbart minimalistisk och det är ett jättebra initiativ att arrangera en sådan här festival. Samtidigt känns stämningen lite typiskt svenskt tråkig. Om samma sak hände i Berlin skulle det vara dimmigt, mörkt och fullt av pumpade bögar som satte på varandra, säger Tatjana Boric.