Konsertrecension av Philip Glass på Konserthuset i Uppsala 23 maj.
Det var nästan fullsatt när den världsberömde pianisten och kompositören Philip Glass spelade på Konserthuset. Andreas Jakobsson ville ha mer innan det ens tog slut.
MUSIK
Philip Glass
Konserthuset, Uppsala, måndag
Bäst: Pendulum, i vilken både Philip Glass och Tom Fain presterade på högsta nivå.
Sämst: Publikens rullande hostattacker i pauserna som sabbade stämningen.
Ernest Hemingways berättelser kan röra upp stora känslor genom att vara sparsmakade. Den begränsade informationen lämnar öppet för läsaren att applicera sina egna känslor på texten. Philip Glass musik arbetar på ett liknande sätt. Han må ha lämnat den mest hårdnackade minimalismen bakom sig för många år sedan, men musiken är fortfarande i grunden minimalistisk, med en utfyllnad som ger en märklig särprägel och drar till sig lyssnare som lampor på natten.
Philip Glass inledde med att berätta vad han skulle spela och bad publiken att slå av mobiltelefonerna. När han spelade satt han halvvänd från publiken och försvann nästan i tonvirvlet. Det är en anspråkslöshet som han kan kosta på sig eftersom musiken är så kraftfull.
Många som har sett filmen Timmarna tror nog att de greps så hårt av scenen där hemmafrun Laura Brown tänker ta livet av sig på ett hotellrum på grund av det lysande skådespeleriet och de mäktiga visuella effekterna. Om känslor gick att mäta och förvandla till statistik skulle det dock antagligen visa sig att det var musiken av Philip Glass som gjorde det mesta för tårtrillandet.
Lyssnar man på Glass filmmusik utan bilder märker man också att den, till skillnad från många av filmkompositörers verk, står sig bra utan filmen och att den skiljer sig ganska lite från hans andra musik. Ha må ha skrivit partier till speciella scener, men den är ändå hans musik mer än något annat.
Under Uppsalakonsertens första timme turades Philip Glass på piano om att spela med violinisten Tim Fain. I Fains händer blev musiken mjukare, medan dess särart kom fram bättre när Glass själv spelade. När de på slutet spelade som duo mötte de två skikten varandra och fördubblades, vilket borde ha utnyttjats mer.
En del musiker når ut till en bred publik av en slump. De råkade spela in en låt till en film som råkade bli en oväntad succé. Philip Glass musik skulle ha blivit stor vilka vägar den än tog innan den landade i folks medvetanden. Det klistrar sig fast, borrar sig in och får en att sukta efter mer innan det ens är slut.
Andreas Jakobsson
måndag 23 maj 2011
lördag 21 maj 2011
Konsertrecension - The Dubliners
Recension av The Dubliners på Katalin 20 maj.
För 50 år sedan satte The Dubliners standarden för hur irländsk folkmusik ska låta. Fem decennier senare är de fortfarande bandet som kan spela fram Irlands gröna kullar, skriver Andreas Jakobsson.
MUSIK
The Dubliners
Katalin, Uppsala, fredag
Bäst: Den råbarkade versionen av Dirty old town.
Sämst: Att det knappt gick att höra majoriteten av mellansnacken.
Less is more, brukar det heta och The Dubliners inledning på Katalin visar hur mycket det faktiskt ligger i talesättet. De fem äldre herrarna kliver in på scenen som om de klev in på sin lokala pub för att ta sig en eftermiddagsöl och börjar spela med en volym som knappt låter uppmickad.
Har man turnerat världen i fem årtionden så behöver man varken öronbedövande volym eller lyxig mixning. The Dubliners i dag låter som man kan tänka sig att de gjorde på O’Donoghue’s Pub innan de spelade på Edinburgh Festival 1963, fick en hit med The Wild Rover och slog igenom.
The Pouges må ha sålt fler skivor och varit mer kreativa när det kommer till nyskapande, men inget band är så klassiskt som The Dubliners när det kommer till irländsk folkmusik. Det var också de som gjorde musikstilen känd utanför den gröna ön.
I Sverige har de flesta hört The Dubliners som bakgrundsmusik på irländska och brittiska pubar och på samlingsalbum som Our best irish pub songs. Det är också den perfekta ölhävarmusiken. Röjig, sentimental och lätt att sjunga med i. På Katalin sjunger publiken allsång innan klockan ens blivit tio i nio.
Bandet spelar de traditionella sångerna utan några större krusiduller, rakt upp och ned som de alltid gjort och kommer att göra tills de inte kan göra det längre. Det skränas, det skålas, allsjungs och dricks, och just när det börjar kännas enformigt lägger de i en växel till och spelar en ännu mer klassisk låt.
Eftersom The Dubliners satt normen för hur traditionell irländsk musik ska spelas så låter det rakt igenom traditionellt när de själva gör det, men det är heller ingen slump att det var just de som satte standarden på 60-talet. The Dubliners var bandet som kunde spela fram Irlands gröna kullar, som gav den mörka ölen liv och få ögonen att tåras på machomän. 50 år senare kan de det än.
Andreas Jakobsson
För 50 år sedan satte The Dubliners standarden för hur irländsk folkmusik ska låta. Fem decennier senare är de fortfarande bandet som kan spela fram Irlands gröna kullar, skriver Andreas Jakobsson.
MUSIK
The Dubliners
Katalin, Uppsala, fredag
Bäst: Den råbarkade versionen av Dirty old town.
Sämst: Att det knappt gick att höra majoriteten av mellansnacken.
Less is more, brukar det heta och The Dubliners inledning på Katalin visar hur mycket det faktiskt ligger i talesättet. De fem äldre herrarna kliver in på scenen som om de klev in på sin lokala pub för att ta sig en eftermiddagsöl och börjar spela med en volym som knappt låter uppmickad.
Har man turnerat världen i fem årtionden så behöver man varken öronbedövande volym eller lyxig mixning. The Dubliners i dag låter som man kan tänka sig att de gjorde på O’Donoghue’s Pub innan de spelade på Edinburgh Festival 1963, fick en hit med The Wild Rover och slog igenom.
The Pouges må ha sålt fler skivor och varit mer kreativa när det kommer till nyskapande, men inget band är så klassiskt som The Dubliners när det kommer till irländsk folkmusik. Det var också de som gjorde musikstilen känd utanför den gröna ön.
I Sverige har de flesta hört The Dubliners som bakgrundsmusik på irländska och brittiska pubar och på samlingsalbum som Our best irish pub songs. Det är också den perfekta ölhävarmusiken. Röjig, sentimental och lätt att sjunga med i. På Katalin sjunger publiken allsång innan klockan ens blivit tio i nio.
Bandet spelar de traditionella sångerna utan några större krusiduller, rakt upp och ned som de alltid gjort och kommer att göra tills de inte kan göra det längre. Det skränas, det skålas, allsjungs och dricks, och just när det börjar kännas enformigt lägger de i en växel till och spelar en ännu mer klassisk låt.
Eftersom The Dubliners satt normen för hur traditionell irländsk musik ska spelas så låter det rakt igenom traditionellt när de själva gör det, men det är heller ingen slump att det var just de som satte standarden på 60-talet. The Dubliners var bandet som kunde spela fram Irlands gröna kullar, som gav den mörka ölen liv och få ögonen att tåras på machomän. 50 år senare kan de det än.
Andreas Jakobsson
måndag 9 maj 2011
Goran Bregovic'
Konsertrecension publicerad i UNT 9 maj 2011.
I Goran Bregovic’ musik samsas det uråldriga med det moderna. Andreas Jakobsson upplevde en arrangör och bandledare av en dignitet som Balkan aldrig sett maken till tidigare.
MUSIK
Goran Bregovic’ and The wedding and funeral band
Konserthuset, Uppsala, lördag
Bäst: Låten Ederlezi.
Sämst: Att konserten inte fortsatte hela natten.
Det finns dåliga saker med att skivförsäljningen minskat så drastiskt de senaste åren. Som att en del artister som borde kunna leva på sin musik inte längre kan göra det. En fördel är dock att konsertpubliken får fler chanser att uppleva sina favoriter som måste turnera för att tjäna pengar.
Under många år efter succén med soundtracken till Emir Kusturica-filmer som Underground och Zigenarnas tid undvek Goran Bregovic’ att spela live, men på senare år har han tänkt om och satt ihop ett band som behärskar såväl hans melankoliska lugna som euforiskt vilda repertoar och det visade sig snart att hans känsla för att sätta ihop musik i studion fungerade lika bra för liveformatet.
I Uppsala visade han hela sin storhet som arrangör och bandledare. En perfekt mix av sångare och musiker och en dynamik som inga andra band från Balkan kan matcha. Det finns många som kan spela snabbt utan att förlora känslan, som Fanfare Ciocarlia och Boban Markovic’ Orkestar. Men i Goran Bregovc’ regi följer musiken ett koncept och vare sig det handlar om bröllopens glädje eller begravningarnas djupa sorg hamnar aldrig en ton utanför mästarens ramar.
Goran Bregovic’ har utstått mycket kritik av folk som anser att han som inte själv är rom har exploaterat den romska musiken. Många är också irriterade över att han tagit åt sig äran för musik som han i själva verket lånat från romsk folkmusik och gjort om.
När han och The wedding and funeral band rev loss Gas Gas fanns det inget den hoppdansande publiken i Konserthuset kunde brytt sig mindre om. Bregovic arrangemang och collageteknik som ger musiken ett unikt sväng är dessutom i sig värda alla royalties han kan få.
Att kriget i det forna Jugoslavien var galenskap stiftad av makthungriga ledare var ett av kvällens huvudbudskap. I Goran Bregovic’ musik samlas också Balkans musiktraditioner till ett och tas in i framtiden i en modern tappning som garanterar dess överlevnad i många hundra år framåt.
I Goran Bregovic’ musik samsas det uråldriga med det moderna. Andreas Jakobsson upplevde en arrangör och bandledare av en dignitet som Balkan aldrig sett maken till tidigare.
MUSIK
Goran Bregovic’ and The wedding and funeral band
Konserthuset, Uppsala, lördag
Bäst: Låten Ederlezi.
Sämst: Att konserten inte fortsatte hela natten.
Det finns dåliga saker med att skivförsäljningen minskat så drastiskt de senaste åren. Som att en del artister som borde kunna leva på sin musik inte längre kan göra det. En fördel är dock att konsertpubliken får fler chanser att uppleva sina favoriter som måste turnera för att tjäna pengar.
Under många år efter succén med soundtracken till Emir Kusturica-filmer som Underground och Zigenarnas tid undvek Goran Bregovic’ att spela live, men på senare år har han tänkt om och satt ihop ett band som behärskar såväl hans melankoliska lugna som euforiskt vilda repertoar och det visade sig snart att hans känsla för att sätta ihop musik i studion fungerade lika bra för liveformatet.
I Uppsala visade han hela sin storhet som arrangör och bandledare. En perfekt mix av sångare och musiker och en dynamik som inga andra band från Balkan kan matcha. Det finns många som kan spela snabbt utan att förlora känslan, som Fanfare Ciocarlia och Boban Markovic’ Orkestar. Men i Goran Bregovc’ regi följer musiken ett koncept och vare sig det handlar om bröllopens glädje eller begravningarnas djupa sorg hamnar aldrig en ton utanför mästarens ramar.
Goran Bregovic’ har utstått mycket kritik av folk som anser att han som inte själv är rom har exploaterat den romska musiken. Många är också irriterade över att han tagit åt sig äran för musik som han i själva verket lånat från romsk folkmusik och gjort om.
När han och The wedding and funeral band rev loss Gas Gas fanns det inget den hoppdansande publiken i Konserthuset kunde brytt sig mindre om. Bregovic arrangemang och collageteknik som ger musiken ett unikt sväng är dessutom i sig värda alla royalties han kan få.
Att kriget i det forna Jugoslavien var galenskap stiftad av makthungriga ledare var ett av kvällens huvudbudskap. I Goran Bregovic’ musik samlas också Balkans musiktraditioner till ett och tas in i framtiden i en modern tappning som garanterar dess överlevnad i många hundra år framåt.
Veronica Maggio på återtåg
Reportage från Veronica Maggios releasespelning på Katalin i Uppsala. Publicerad i Upsala Nya Tidning 28 april.
Att komma tillbaka till highschool-återföreningsbalen i sin gamla hemstad som den mest framgångsrika personen är en av den moderna populärkulturens djupast rotade arketyper. Den där tjejen som ingen lade märke till är plötsligt rik och någon människor ser upp till i den stora staden som ligger många mil närmare världens mitt än stället hon en gång växte upp i.
Allt var upplagt för att Veronica Maggios återkomst till Uppsala skulle bli just ett sådant Hollywoodmoment som man vanligtvis bara ser i amerikanska filmer, minus baldrottningsutmärkelsen och de där mobbarna som sätts på plats. Ett eget tåg från huvudstaden (som avgick i tid), en fortfarande växande stjärnstatus och framförallt ett superhyllat album i godsvagnen, som också är hennes första riktigt bra skiva.
Det där filmmagiskt perfekta infann sig aldrig, åtminstone inte i inledningen där allt i en avslutningsscen på bio skulle ha varit perfekt, eftersom det här var verkligheten där sådant sällan händer.
Det mesta talar ändå för att releasefesten var startskottet för ett totalgenombrott i bästa fall i Håkan Hellströmnivåer. Kidsen gillar, recensenterna gillar, gratistidningen Metro betalar för att åka med SJ till Uppsala och musikbranschen som mest stramat åt de senaste åren vågar satsa en slant.
Innan konserten är Katalin halvfullt med viktiga människor som minglar till snygg och noga utvald musik. Mary J. Blige, Nina Simone, Serge Gainsbourg. Varje artist skulle kunna vara en direkt influens till Maggios musikskapande, som växt för varje album.
– Om mitt hjärta varit uppmickat skulle ni höra hur glad och nervös jag är, säger huvudrollsinnehavaren efter inledande Satan i gatan.
Nervöst låter det också. Dessutom har Maggios sång svårt att hävda sig mot det laddade bandet. På andra låten Välkommen in sitter det något bättre, men låter fortfarande pirrigt. De som inte fick tag på biljetter och får vänta till höstens Katalinkonsert för att se henne ska nog inte misströsta. De missade nerven som en premiär för med sig och Markus Krunegård i hatt, men lär få uppleva en tajtare spelning och en mer avspänd publik istället för tvärtom.
Andreas Jakobsson
Att komma tillbaka till highschool-återföreningsbalen i sin gamla hemstad som den mest framgångsrika personen är en av den moderna populärkulturens djupast rotade arketyper. Den där tjejen som ingen lade märke till är plötsligt rik och någon människor ser upp till i den stora staden som ligger många mil närmare världens mitt än stället hon en gång växte upp i.
Allt var upplagt för att Veronica Maggios återkomst till Uppsala skulle bli just ett sådant Hollywoodmoment som man vanligtvis bara ser i amerikanska filmer, minus baldrottningsutmärkelsen och de där mobbarna som sätts på plats. Ett eget tåg från huvudstaden (som avgick i tid), en fortfarande växande stjärnstatus och framförallt ett superhyllat album i godsvagnen, som också är hennes första riktigt bra skiva.
Det där filmmagiskt perfekta infann sig aldrig, åtminstone inte i inledningen där allt i en avslutningsscen på bio skulle ha varit perfekt, eftersom det här var verkligheten där sådant sällan händer.
Det mesta talar ändå för att releasefesten var startskottet för ett totalgenombrott i bästa fall i Håkan Hellströmnivåer. Kidsen gillar, recensenterna gillar, gratistidningen Metro betalar för att åka med SJ till Uppsala och musikbranschen som mest stramat åt de senaste åren vågar satsa en slant.
Innan konserten är Katalin halvfullt med viktiga människor som minglar till snygg och noga utvald musik. Mary J. Blige, Nina Simone, Serge Gainsbourg. Varje artist skulle kunna vara en direkt influens till Maggios musikskapande, som växt för varje album.
– Om mitt hjärta varit uppmickat skulle ni höra hur glad och nervös jag är, säger huvudrollsinnehavaren efter inledande Satan i gatan.
Nervöst låter det också. Dessutom har Maggios sång svårt att hävda sig mot det laddade bandet. På andra låten Välkommen in sitter det något bättre, men låter fortfarande pirrigt. De som inte fick tag på biljetter och får vänta till höstens Katalinkonsert för att se henne ska nog inte misströsta. De missade nerven som en premiär för med sig och Markus Krunegård i hatt, men lär få uppleva en tajtare spelning och en mer avspänd publik istället för tvärtom.
Andreas Jakobsson
tisdag 29 mars 2011
En världsstjärna på återbesök
Publicerad i UNT, februari 2011.
Ända sedan början av 70-talet har Sivan Perwer varit en sångare som älskats av många miljoner kurder världen över. Trots stjärnstatusen levde han under 16 år i Uppsala som en helt vanlig man. Nu gör han en efterlängtad konsert i sin forna hemstad.
Förtrycket gjorde att han till slut inte kunde vara tyst längre. Universitetsstudenten vid universitet i Ankara, Sivan Perwer, började göra enkla inspelningar av politiska sånger, mest för att lätta på sitt inre tryck. Ryktet om mannen med den fantastiska rösten och de kontroversiella låtarna spreds snabbt och snart var en smuggelkarusell igång.
Tusentals kassettband som spreds runt om i Turkiet och letade sig över gränserna till Iran och Irak i dubbelbottnade väskor, fasttejpade under motorer på bilar och innanför folks underkläder.
– Eftersom den kurdiska situationen var som den var föll det sig naturligt för mig att bli en protestsångare, skriver Sivan Perwer när UNT når honom via e-post.
Han har aldrig förespråkat våld men upprorsmän i Iran och Irak lyssnade på sångerna innan de gav sig ut i strid och konserterna som arrangerades illegalt blev mer och mer välbesökta. Till slut blev situationen ohållbar och Sivan Perwer flydde undan de turkiska myndigheterna till Tyskland 1976.
Sju år senare flyttade han vidare till Sverige och Uppsala där han först bodde i Ekeby och sedan Stenhagen fram till 1999. Samtidigt som han fortfarande var en superstjärna för miljontals kurder världen över levde han som en helt vanlig man i Uppsala vilket gav upphov till blandade känslor.
– Å ena sidan var det bra eftersom jag behöll kontakten med vanliga människor. Men samtidigt kände jag mig isolerad från musikvärlden och min kamp för det kurdiska folket.
Sivan Perwer föddes i Saridam i provinsen Urfa i turkiska Kurdistan. Som barn i en musikerfamilj kom han i tidig kontakt med de kurdiska sångerna. Några av de första minnena är hur hans mamma sjöng för honom med klar stark röst. Det är minnen som har värmt många gånger i livet i exil. Han är nu bosatt i Frankrike där han är konstnärlig ledare för en kurdisk tv-station, men har släkt och vänner kvar i Uppsala och besöker stan då och då.
– När jag vill ha lugnt och ro och arbeta med min musik åker jag ofta till Uppsala.
Sedan Sivan Perwers karriär startade har situationen för kurderna förbättrats. Den kurdiska delen av Irak har ett eget parlament och i Turkiet har det politiska trycket lättats betydligt. Mycket finns enligt Sivan Perwer kvar att göra, men det går i rätt riktning och numera kan han besöka Kurdistan utan att det innebär några stora risker.
– Någon gång kommer jag att flytta tillbaka. Jag älskar Kurdistan och alla vill nog i slutändan komma hem.
Ända sedan början av 70-talet har Sivan Perwer varit en sångare som älskats av många miljoner kurder världen över. Trots stjärnstatusen levde han under 16 år i Uppsala som en helt vanlig man. Nu gör han en efterlängtad konsert i sin forna hemstad.
Förtrycket gjorde att han till slut inte kunde vara tyst längre. Universitetsstudenten vid universitet i Ankara, Sivan Perwer, började göra enkla inspelningar av politiska sånger, mest för att lätta på sitt inre tryck. Ryktet om mannen med den fantastiska rösten och de kontroversiella låtarna spreds snabbt och snart var en smuggelkarusell igång.
Tusentals kassettband som spreds runt om i Turkiet och letade sig över gränserna till Iran och Irak i dubbelbottnade väskor, fasttejpade under motorer på bilar och innanför folks underkläder.
– Eftersom den kurdiska situationen var som den var föll det sig naturligt för mig att bli en protestsångare, skriver Sivan Perwer när UNT når honom via e-post.
Han har aldrig förespråkat våld men upprorsmän i Iran och Irak lyssnade på sångerna innan de gav sig ut i strid och konserterna som arrangerades illegalt blev mer och mer välbesökta. Till slut blev situationen ohållbar och Sivan Perwer flydde undan de turkiska myndigheterna till Tyskland 1976.
Sju år senare flyttade han vidare till Sverige och Uppsala där han först bodde i Ekeby och sedan Stenhagen fram till 1999. Samtidigt som han fortfarande var en superstjärna för miljontals kurder världen över levde han som en helt vanlig man i Uppsala vilket gav upphov till blandade känslor.
– Å ena sidan var det bra eftersom jag behöll kontakten med vanliga människor. Men samtidigt kände jag mig isolerad från musikvärlden och min kamp för det kurdiska folket.
Sivan Perwer föddes i Saridam i provinsen Urfa i turkiska Kurdistan. Som barn i en musikerfamilj kom han i tidig kontakt med de kurdiska sångerna. Några av de första minnena är hur hans mamma sjöng för honom med klar stark röst. Det är minnen som har värmt många gånger i livet i exil. Han är nu bosatt i Frankrike där han är konstnärlig ledare för en kurdisk tv-station, men har släkt och vänner kvar i Uppsala och besöker stan då och då.
– När jag vill ha lugnt och ro och arbeta med min musik åker jag ofta till Uppsala.
Sedan Sivan Perwers karriär startade har situationen för kurderna förbättrats. Den kurdiska delen av Irak har ett eget parlament och i Turkiet har det politiska trycket lättats betydligt. Mycket finns enligt Sivan Perwer kvar att göra, men det går i rätt riktning och numera kan han besöka Kurdistan utan att det innebär några stora risker.
– Någon gång kommer jag att flytta tillbaka. Jag älskar Kurdistan och alla vill nog i slutändan komma hem.
Håkan Hellström-intervju
Publicerad i UNT i februari 2011.
Om Håkan Hellström varit rappare skulle det säkerligen varit han och inte Petter som gjort låten Det går bra nu någon gång de senaste tio åren. Nu har han istället rötterna i melankolisk indiepop och gör låtar som förebådar ett snart fall från toppen. Att det kommer att vända vet han, frågan är bara när.
”Det känns inte ens lika mycket som när en mygga biter” sade Håkan Hellström om folk inte tyckte om hans musik när jag intervjuade honom inför en konsert 2009. Då hade han nyligen släppt skivan För sent för Edelweiss som visserligen var ganska mörk men samtidigt full av självförtroende. Han var inte skyldig någon nått och kryssade hyfsat oberörd fram genom ett flyktigt liv och en flyktig karriär. Det som händer händer, liksom. Nu är han två år närmare vändningen och får rader som: ”Alla vill se dig falla nu, Håkan Hellström” att svänga i ett undergångsromantiskt skimmer.
När 2 steg från Paradise släpptes i höstas hade det gått exakt tio år sedan debuten Känn ingen sorg för mig Göteborg kom ut och slog knock på musikbranschen, recensenterna och poppubliken. Efter tio år av fortsatta skivförsäljningsframgångar, utsålda konserter och, med några få undantag, hyllande recensioner är det lätt att få känslan av att det alltid kommer att gå bra för Håkan Hellström. Hans framgångssaga verkar intakt, men det är inget han själv inbillar sig.
– Det är ju en naturlag att allt som kastas upp i luften någon gång faller ned igen. Jag tror bara inte att det kommer att vända, jag vet att det kommer att göra det, säger han.
Det som främst talar emot att fallet ska komma är Håkans medvetenhet om att det kan hända och att alla genuint verkar gilla honom. När Oskar Linnros, Lisa Milberg, Ola Salo och John Engelbert sammanfattade musikåret 2010 i Sonic Magazine nummer 55 var de till exempel överens om att Håkan Hellström förmodligen är den enda artisten som ingen missunnar framgång. Det som talar för fallet är musikbranschens inbyggda dramaturgi. Det finns knappt en enda artist i musikhistorien som har lyckats hålla sig på toppen genom hela sin karriär och ju högre upp de befinner sig ju djupare blir ofta fallet.
– Jag inbillar mig ingenting. Journalister älskar att befinna sig mitt i en flock och hylla unisont och på samma gång vill alla vara i samma flock när det går åt helvete, säger Håkan Hellström.
Ett resonemang som går ut på att han liksom alla andra spelar ett spel, följer. Musiken är på lek men det är lätt att bli för insyltad och ta det på allvar vilket inte är så konstigt när man ägnat större delen av sitt liv åt det och vänder och vrider på ord som besatt för att få till texter. Ingen vet nog riktigt vart de befinner sig, även om de tror det.
De flesta har lekt med tanken att hoppa när de står på en balkong eller framför ett högt stup. En del har till och med blivit rädda för att de verkligen ska göra det. Jag undrar om Håkan Hellström lekt med tanken att göra något som är riktigt dåligt för sin hittills perfekta karriär. Som när Michel Jackson hängde ut sin yngsta son från ett fönster.
– Björn (Olsson. Producent och låtskrivare som Hellström samarbetat mycket med) tycker att jag ska testa att göra riktigt dålig musik, men jag fattar inte varför jag skulle lägga energi på något dåligt. Jag försöker alltid göra så gott jag kan.
Hur motiverade han idén?
– Björn motiverar aldrig något, så jag vet inte. Men det handlade nog om någon liknade tanke, att testa vad som skulle hända.
En del av eftersnacket om 2 steg från Paradise har handlat om att Håkan Hellström låter som Björne i Björnes magasin på titelspåret. Något han själv inte märkte förrän det påpekades i efterhand.
– Det är absolut Björne som sjunger den låten. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Vi försökte göra soft sång till ett hårt beat och så blev det Björneröst. När jag gjorde den live i Nyhetsmorgon sjöng jag den inte på samma sätt, det är svårt att få till samma nyanser live, men nu har vi börjat repa låten inför turnén så jag ska försöka få till det då.
Hur det gick får Uppsalapubliken höra den 6 mars. Konserten är slutsåld sedan länge, liksom de flesta av vårturnéns konserter. Vändningen verkar inte komma 2011 heller.
Andreas Jakobsson
Om Håkan Hellström varit rappare skulle det säkerligen varit han och inte Petter som gjort låten Det går bra nu någon gång de senaste tio åren. Nu har han istället rötterna i melankolisk indiepop och gör låtar som förebådar ett snart fall från toppen. Att det kommer att vända vet han, frågan är bara när.
”Det känns inte ens lika mycket som när en mygga biter” sade Håkan Hellström om folk inte tyckte om hans musik när jag intervjuade honom inför en konsert 2009. Då hade han nyligen släppt skivan För sent för Edelweiss som visserligen var ganska mörk men samtidigt full av självförtroende. Han var inte skyldig någon nått och kryssade hyfsat oberörd fram genom ett flyktigt liv och en flyktig karriär. Det som händer händer, liksom. Nu är han två år närmare vändningen och får rader som: ”Alla vill se dig falla nu, Håkan Hellström” att svänga i ett undergångsromantiskt skimmer.
När 2 steg från Paradise släpptes i höstas hade det gått exakt tio år sedan debuten Känn ingen sorg för mig Göteborg kom ut och slog knock på musikbranschen, recensenterna och poppubliken. Efter tio år av fortsatta skivförsäljningsframgångar, utsålda konserter och, med några få undantag, hyllande recensioner är det lätt att få känslan av att det alltid kommer att gå bra för Håkan Hellström. Hans framgångssaga verkar intakt, men det är inget han själv inbillar sig.
– Det är ju en naturlag att allt som kastas upp i luften någon gång faller ned igen. Jag tror bara inte att det kommer att vända, jag vet att det kommer att göra det, säger han.
Det som främst talar emot att fallet ska komma är Håkans medvetenhet om att det kan hända och att alla genuint verkar gilla honom. När Oskar Linnros, Lisa Milberg, Ola Salo och John Engelbert sammanfattade musikåret 2010 i Sonic Magazine nummer 55 var de till exempel överens om att Håkan Hellström förmodligen är den enda artisten som ingen missunnar framgång. Det som talar för fallet är musikbranschens inbyggda dramaturgi. Det finns knappt en enda artist i musikhistorien som har lyckats hålla sig på toppen genom hela sin karriär och ju högre upp de befinner sig ju djupare blir ofta fallet.
– Jag inbillar mig ingenting. Journalister älskar att befinna sig mitt i en flock och hylla unisont och på samma gång vill alla vara i samma flock när det går åt helvete, säger Håkan Hellström.
Ett resonemang som går ut på att han liksom alla andra spelar ett spel, följer. Musiken är på lek men det är lätt att bli för insyltad och ta det på allvar vilket inte är så konstigt när man ägnat större delen av sitt liv åt det och vänder och vrider på ord som besatt för att få till texter. Ingen vet nog riktigt vart de befinner sig, även om de tror det.
De flesta har lekt med tanken att hoppa när de står på en balkong eller framför ett högt stup. En del har till och med blivit rädda för att de verkligen ska göra det. Jag undrar om Håkan Hellström lekt med tanken att göra något som är riktigt dåligt för sin hittills perfekta karriär. Som när Michel Jackson hängde ut sin yngsta son från ett fönster.
– Björn (Olsson. Producent och låtskrivare som Hellström samarbetat mycket med) tycker att jag ska testa att göra riktigt dålig musik, men jag fattar inte varför jag skulle lägga energi på något dåligt. Jag försöker alltid göra så gott jag kan.
Hur motiverade han idén?
– Björn motiverar aldrig något, så jag vet inte. Men det handlade nog om någon liknade tanke, att testa vad som skulle hända.
En del av eftersnacket om 2 steg från Paradise har handlat om att Håkan Hellström låter som Björne i Björnes magasin på titelspåret. Något han själv inte märkte förrän det påpekades i efterhand.
– Det är absolut Björne som sjunger den låten. Jag vet inte riktigt hur det gick till. Vi försökte göra soft sång till ett hårt beat och så blev det Björneröst. När jag gjorde den live i Nyhetsmorgon sjöng jag den inte på samma sätt, det är svårt att få till samma nyanser live, men nu har vi börjat repa låten inför turnén så jag ska försöka få till det då.
Hur det gick får Uppsalapubliken höra den 6 mars. Konserten är slutsåld sedan länge, liksom de flesta av vårturnéns konserter. Vändningen verkar inte komma 2011 heller.
Andreas Jakobsson
Thosten Flinck
Recension av konsert med Thorsten Flinck. Publicerad i UNT i januari 2011.
För en artist med total kontroll över sina uttrycksmedel spelar samanhanget mindre roll. Andreas Jakobsson såg Thorsten Flinck briljera med dramatiska coverlåtar på Katalin.
MUSIK
Thorsten Flinck
Katalin, Uppsala, onsdag
Det börjar precis som en kväll med Thorsten Flinck borde göra. En halvtimmes väntan på huvudpersonen, som när han dyker upp förklarar att förseningen berodde på ett näsblod och läser upp en dikt om dvärgar. Sedan drar det igång. Gitarrveteranen Kenny Håkansson kompar imponerande lyhört för skådespelarnycker och lyckas helt på egen hand ge musiken tyngd och djup. Medan Flinck koncentrerar sig på texterna och angriper dem nästan mer som skådespelare än som sångare.
I intervjuer har Thorsten Flinck själv sagt att man bara kan vara riktigt bra på en sak. För honom är det teatern, medan musiken är en bisysselsättning som han bemästrar skapligt. Det resonemanget bygger dock på att man kan dra en tydlig gräns mellan de två konstformerna, vilket ofta är svårt. Vad vore till exempel Thåström utan sin närvaro? I Thorsten Flincks fall är det helt omöjligt. Dels för att showen har inslag av poesiuppläsning, stämningsinvaggande mellansnack och en parodi på en nyårsrevy från Överkalix. Men mest för att han får låtarna att drypa av dramatik.
Flincks förkärlek för gamla progglåtar kan tyckas märklig. Det är svårt att tänka sig ett större avstånd i svenskt kulturliv än Gärdesfesterna på 70-talet och Dramatens stora scen. Men kanske är det logiskt. Som tolkare gäller det att man kan tillföra något som inte redan finns där och det gör han definitivt genom att lyfta den jordnära vänstermusiken till Kurt Weill-stämningar. Teater och musik blandas utan att det blir musikteater eller kabaré. Scennärvaron som demonstreras den här kvällen kan de flesta artister bara drömma om att ha. Thorsten Flinck har dessutom en sångröst som matchar landets bästa i kraft och skärpa. När han tar i känns det i hela kroppen och när han viskar lyssnar man. För en artist som behärskar sina uttrycksmedel som Flinck spelar samanhanget mindre roll.
För en artist med total kontroll över sina uttrycksmedel spelar samanhanget mindre roll. Andreas Jakobsson såg Thorsten Flinck briljera med dramatiska coverlåtar på Katalin.
MUSIK
Thorsten Flinck
Katalin, Uppsala, onsdag
Det börjar precis som en kväll med Thorsten Flinck borde göra. En halvtimmes väntan på huvudpersonen, som när han dyker upp förklarar att förseningen berodde på ett näsblod och läser upp en dikt om dvärgar. Sedan drar det igång. Gitarrveteranen Kenny Håkansson kompar imponerande lyhört för skådespelarnycker och lyckas helt på egen hand ge musiken tyngd och djup. Medan Flinck koncentrerar sig på texterna och angriper dem nästan mer som skådespelare än som sångare.
I intervjuer har Thorsten Flinck själv sagt att man bara kan vara riktigt bra på en sak. För honom är det teatern, medan musiken är en bisysselsättning som han bemästrar skapligt. Det resonemanget bygger dock på att man kan dra en tydlig gräns mellan de två konstformerna, vilket ofta är svårt. Vad vore till exempel Thåström utan sin närvaro? I Thorsten Flincks fall är det helt omöjligt. Dels för att showen har inslag av poesiuppläsning, stämningsinvaggande mellansnack och en parodi på en nyårsrevy från Överkalix. Men mest för att han får låtarna att drypa av dramatik.
Flincks förkärlek för gamla progglåtar kan tyckas märklig. Det är svårt att tänka sig ett större avstånd i svenskt kulturliv än Gärdesfesterna på 70-talet och Dramatens stora scen. Men kanske är det logiskt. Som tolkare gäller det att man kan tillföra något som inte redan finns där och det gör han definitivt genom att lyfta den jordnära vänstermusiken till Kurt Weill-stämningar. Teater och musik blandas utan att det blir musikteater eller kabaré. Scennärvaron som demonstreras den här kvällen kan de flesta artister bara drömma om att ha. Thorsten Flinck har dessutom en sångröst som matchar landets bästa i kraft och skärpa. När han tar i känns det i hela kroppen och när han viskar lyssnar man. För en artist som behärskar sina uttrycksmedel som Flinck spelar samanhanget mindre roll.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)